Synd om mig.

Hej alla ni där ute.

Här sitter jag vid datorn och tycker synd om mig själv. Min dator är nämligen
sönder sedan tre hela veckor....

När vi äntligen hade konkat med oss alla saker till datasnubbens affär hade han
precis stängt för ett par veckors semester. Suck, suck. Att hanka sig fram på
barnens datorer så länge var enda lösningen, men det är inte kul att behöva
fråga om lov och som jag har saknat möjligheten att redigera mina bilder och
göra collage. Det är ju för väl att jag åtminstone har kommit åt min blogg och dataprogrammet till fåren men med allt det andra är det bara kaos. Det blir
inget fakturerat till kunder, ingen ekonomisk redovisning i föreningen där jag är
kassör och ingen e-post läst. Hemska tanke, tänk om jag fått en massa viktiga
mail som jag bara inte får missa.

När sedan datorn varit hos doktorn i en vecka konstaterades det att den var
obotligt sjuk och måste vidare till de sälla jaktmarkerna eller vad man nu kan
kalla alla kraschade datorers himmel. En soptipp i Afrika kanske?

Så till nästa problem, när ska vi hinna köpa nytt. Lilla jag jobbar ju affärstider och
maken har ett flackande schema. Om en vecka sådär tror jag att vi gemensamt har
tid att ta tag i detta högprioriterade, delikata ämne. Sedan ska ju förstås alla
viktiga grejer över i den nya. Tack gode Gud att farbror doktorn sa att allt kunde
räddas. Ytterligare ett bekymmer med det hela är den ekonomiska aspekten.
Ja ni förstår att det kommer att ta tid innan livet blir som vanligt igen.

Som om inte detta var nog, en vanlig tråkig kväll såhär i början a veckan tänkte
att jag skulle fixa lite med bilderna på bloggen och lägga in lite nya gadgetar på
sidan. Vid bild nummer två tog det stopp. Tvär stopp. En röd text kom upp och sa
att det inte  gick att föra in fler bilder. Det var fullt helt enkelt.  Hänvisades till
en engelsk sida sida som föreslog att jag skulle göra något med mitt Picasa
webbalbum, det som finns i min nu ganska döda dator. Suck igen.

Vet ni hur det känns nu? Jo jag har dåligt samvete för att jag inte orkar ta tag i
problemet utan sitter här och ömkar mig. Jag är riktigt sur på mig själv för att
jag överhuvudtaget startade datorn i kväll. Jag föreställer mig att en kväll i
sällskap med ogräshackan hade varit mycket bättre. Tänk vilket oslagbart team
vi är vi två om vi bara får till det.

Denna lilla bild på årets första solros behagade visst följa med ut i cyberrymden

i allala fall.Det måste nog vara för att jag alltid tycker att man blir så glad av solrosor.

Kram på er alla från en frustrerad

bloggoholic.

Lata Lisa.

Yes, det funkade här. Bara därför får det bli en bild till. (Bloggar utan bilder är
ju bara så tråkiga.) Nu känns det lite bättre igen.

När jag ändå sitter här kan jag passa på att fråga om ni har några tips på vad man
ska köpa för dator. Jag vill inte spela spel på den utan göra vuxna saker samt
blogga och pyssla med mina bilder.

Sommar vid lusthuset.

Alldeles nära lusthuset, bakom ett litet plank och skyar av vita blommor har vi
grävt ner vårt gamla kasserade badkar. Det är en liten oas i trädgården som
tyvärr inte används så ofta utan mest fungerar som ögongodis.

En liten klematis ska så småningom hjälpa till med att ge lite mer insynsskydd så
att den som vill bada kan göra det lite mer ostört. Att trädgård tar tid vet vi ju alla.
Det tar inte bara tid att plantera och sköta den. Det tar ibland en enorm tid innan
den växer till sig. Tid som sällan kan köpas för pengar och tur är väl det. Just
denna del av trädgården anlade jag för ungefär fyra år sedan.

Vad den söta klematisen heter vet jag inte men det finns kanske någon annan

av alla er duktiga trädgårdsbloggare och övriga trädgårdsfantaster som vet svaret?

Den skulle nog behöva ett litet stöd i livet, just här växer den vind för våg. Lugn,

bara lugn, ett stöd är på väg, jag ska bara måla lite först innan ni får titta.  

Vidjehortensian ´anna bell` vältrar sig i rabatten och tar plats. Jag borde nog ha

stöttat upp den innan allt regn kom men ska jag vara ärlig så tycker jag att den

klarar sig bra ändå. Stjälkarna är stadiga och går inte av i första taget. Grannarna

är inte heller några veklingar som ni ser. Varken myskmadran eller ulleternetten

behöver någon som försvarar dem. Jag älskar välfylda rabatter och vidje

hortensian gör att det ser nästan överdådigt ut.

Joan Senior tror jag att den heter denna gräddgula storblommiga daglilja. Visst är

den alldeles, alldeles underbar. Det har tagit många år för den att växa till sig men

den som väntar på något gott.....ja ni vet. Å andra sidan kan dagliljor bli mycket

gamla och det händer ofta att man ser dem i övergivna gamla trädgårdar.

Det är något trösterikt i tanken att veta att trädgård inte bara är färskvara utan

något som kan leva över generationer. När jag en gång inte längre tar hand om

min trädgård kommer mina syrener, daggliljor och all kirskål att leva vidare som

om ingenting hänt. Min trädgård blir en del av historien. Tänk er att få plocka

gammelfarmors päron och mormors pioner. (Ironiskt nog är det bara nya växter i

just detta inlägg, sicken dålig timing)

Ha det gott alla garden lovers

som varje dag skapar lite historia

Flitiga Lisa

Inspiration från dikesren och äng.

Får och vilda blommor handlade mitt senaste blogginlägg om 
och på något lustigt vis lyckades det ändå glida över på ämnet trädgård. Är man trädgårdsnörd så är man, så enkelt är
det bara.

Mmmm vad det luktar gott.  Särskilt de olika mårorna luktar
som en riktig sommaräng.

Jag känner att det finns en klar koppling mellan ängen och trädgården som jag
gärna vill spinna vidare på. Många av våra dikesrenar är så blommiga att man nog
också kan räkna dem till samma naturtyp. Det finns otroligt mycket i naturen och
i vårt odlingslandskap som vi kan inspireras av i våra trädgårdar. Jordbruk och
trädgård är ju trots allt bara ett stycke natur som vårdas av oss människor.



Kvällsljus över vägen upp till Högagärde.

Just nu rekommenderar jag  en titt i dikesrenen. Sällan har det väl blommat så

fantastiskt som just nu. Mustiga gula färger, cerise, blålila och kanske några stänk

av vitt. Härliga sensommarfärger som de flesta av oss tar det lite försiktigt med 

i våra trädgårdar. Färgcirkelriktigt som vi lärt oss i skolan, med  kontrastfärgerna

blått och gult anses nog inte vara det allra hetaste. De flesta tycks föredra en

mildare färgskala med rosa och blått eller kanske något sofistikerat i vitt med

spännande bladfärger som kontrast. 

Var ska rallarrosen växa om inte vid järnvägen?

Nu bjuder naturen på ett riktigt färgskådespel. Titta och njut. Det är inte alls

fult, för mycket eller för skrikigt. Det är bara så läckert med alla blommor och

inte minst gräs, som ger det hela en extra lyster. Inte för att mina bilder är så

särskilt märkvärdiga utan för att verkligheten är så mycket bättre.

Den lilla blåklockan är så söt men den större funkar bättre
i trädgårdens rabatter.

Rabatten vid husväggen är just nu på lite sensommarängs inspirerad. Pionvallmon
och fingeborgsblomman är borta och istället blommar rödmålla nepeta, rödbladig
sedum, stäppsalvia, höstöga och lite annat smått och gott. En lite försiktigare
tolkning av färgerna som passar både mig och huset bättre.

Inspirationen finns där ute. Så släng dig i bilen, eller ännu hellre på cykeln och ge

dig ut och kolla in dikesrenarna och ängarna.

 Men du, håll hårt i ratten.
Kram
Flitiga Lisa

Fårens hagar - den stora trädgården.

Fåren delar mitt intresse för blommor fast på ett lite annat sätt. Att leta reda på  

den allra godaste och smaskigaste blomman och det spädaste gräset och äta det 

först är fårets strategi vad det gäller mat. Deras sätt att beta kallas selektiv

betning. 

Min strategi är att vårda och bevara ängarna. Jag tar fåren till hjälp men ser till att

de vilda, vackra och ibland sällsynta blommorna  inte alltid hamnar i deras magar. 

Allra bäst är det kanske om man har djur av fler djurslag  som gillar olika växter

och betar på olika sätt men så är det ju inte alltid.

Betesmarkerna får inte växa igen med lövsly men inte heller bli så hårt betade att

bara gräset överlever. Fåren är våra bästa hjälpredor i kampen mot igenväxningen.

Inget djur är så duktigt på att pilla i sig sly som just fåret men sedan måste man  

planera betesgången på ett sådant sätt att blommorna bevaras. Det kan betyda

att vi ena året släpper fåren sent på ett visst bete när att orkidéer och andra

små skönheter har hunnit blomma över. Ett annat år får fåren beta samma betes-

hage tidigt på säsongen för att hålla efter annan växtlighet som annars skulle

sprida sig lite för mycket.

  

Så har vi det där men EU-bidrag och EU:s regelverk för hur ett bete ska se ut för
att vara godkänt. Lite skämtsamt brukar EU:s syn på saken kallas för grässvåls-fundamentalism. När kontrollanten kommer ska gräset vara kort, så kort att det förmodligen inte finns några blommor kvar. Det finns också bestämmelser för hur
mycket träd det får finnas i betesmarkerna och det är inte alls lika många som
vi enligt tradition tycker är lagom här i Sverige. Av någon lustig anledning verkar
det också som om alla träd ska vara gamla. Har man bara en gnutta sunt bond-
förnuft vet man att även stora träd en gång varit små.

Både bönder och andra naturvänner ställer sig mycket frågande till de bestämmelser
som nu gäller. Själv undrar jag hur vi ska göra för att följa vår övertygelse att
bevara våra ängar och samtidigt kunna behålla våra stöd. Nej det är kanske bäst
att jag går ut med röjsågen en sväng och kör av det där älggräset (älgört) som
lyckats växa sig högt. Jag som bara ville vara lite extra rädd om ängabollarna,
gullvivorna och humleblomstren och rädda dem undan fårens fin smakande gommar 
i våras.

Här ser det ut som om fåren har väldigt mycket att äta men jag kan tala om att de
trots det var lite missnöjda. Sanningen är att vi släpte dem lite för sent på just
detta bete. Gräset hann bli alldeles för grovt och högt för att vara sådär gott och näringsrikt som det borde vara. Den gula johannesörten som syns i mängder på
bilderna i detta inlägg, verkar inte heller vara så populär.

Jag har hittat en liten blomma som i mina ögon är en riktig raritet, nämligen

slåttergubben. Tänk jag var nästan lite rädd att fåren gått lite väl hårt fram.

Det är som ni förstår en utmaning och en enorm glädje att få vårda betes-

markerna på vår egen lilla plats på jorden, en gård som varit i min mans släkt i många, många generationer. Jag gläds verkligen över alla vackra blommor och

jag älskar mina får annars tror jag inte att jag  skulle orka hålla på. Det är ju trots

allt ett ganska slitsamt arbete att vara bonde.

Alla ni trädgårdsälskare  som slutat läsa för länge sedan - eller inte ens börjat för

att det var ett får som första bild - här kommer lite för er. Visst är det vackert med

gult. Mustiga  sensommarfärger i gult, serice och blålila. Blommande gräs som

ger ett lite vilt och dimmigt uttryck. Ta en titt på dikesrenen och låt er inspireras 

av naturen. Här finns der mycket att hämta så jag tror att jag återkommer till

ämnet senare.

Ha det gott.

Flitiga Lisa

Sommardröm i vitt.

En vanlig dag på jobbet.

Nu är semestern slut och jag är tillbaka på jobbet igen. Det kändes trots allt
inte så tungt att dra igång med de vanliga rutinerna som jag befarat.
Anledningen är enkel - det finns alltid något att glädjas över i en blomsteraffär.

Gladiolus.

Just nu är det gladiolusen som jag gläds allra mest över. Vem kan motstå denna
vackra och ståtliga blomma. Kunderna går ut ur affären med blomsterpaketer på
över metern. Gladiolusen är inget man stoppar ner i ryggsäcken och cyklar iväg
med precis. Väl hemma gäller det att hitta en passande vas och sedan är lyckan
gjord.

Allra vackrast är den i vitt. Vinrött och limefärgad är också favoritfärger, eller 

varför inte orange. Säsongen är ganska kort, från mitten av juli till september, så

nu gäller det att njuta.

Det söta miniväxthuset får jag njuta av på jobbet men nog skulle det allt passa bra

hemma hos mig också.

.... och lite annat.

Butiken har en ljus och lantlig stil och här ovan ser ni ett  av de många skylt-

fönsterna, fast från fel håll. Vår balkong hemma ät totalt omöblerad men tänk om
man kunde inreda den lite i samma stil. Citrusträd, timjan, lagerblad........jag
tror att ni förstår precis vad jag menar.

 

Ett hav av vita dubbla mini sangt paulia dekorerat med ullgarn vill jag också ha

men jag tror att jag väntar ett tag till. Just nu har jag som de flesta andra fullt upp

med att njuta av sommaren utomhus.

Sommarhälsningar

Flitiga Lisa

Älskad och hatad.

O, visst är den bedårande vacker och helt överdådig min självsådda pionvallmo.
Jag har haft den så länge att jag inte minns vad den heter och den dyker upp lite
varstans. När man som jag inte riktigt vågar tro att den nyplanterade perenn-
rabbatten kan ståta på egen hand är den ettåriga pionvallmon ett bra komplement.

Tills man en dag inser att det kan bli för mycket av det goda. Visst är det härligt
med växter som tar för sig men kanske inte på bekostnad av andra. Dags för den
stränga trädgårdsmästaren att ta tag i situationen och ge de lite mer försiktigare 
växterna en chans. Som en riktig skolfröken känner jag mig, hård men rättvis.
Alla måste få synas och komma till sin rätt och hitta kompisar som de trivs med.

Så en dag fick jag helt enkelt nog och drog upp dem allihop. De flesta hamnade på

komposten men  en stor maffig bukett tog jag i alla fall in och satte i en vas. Det

är så sällan jag unnar mig något så stort även om trädgården är full av blommor. 

Ännu är jorden i rabatten helt rosa efter alla fallna kronblad och nästa år är de

säkert välkomna igen, fast i en lite mindre mängd skulle jag tro.

Fluffigt och kompakt på samma gång blir det om man gör en liten låg bukett av

pionvallmon. Det blir mycket färg och mycket blomma på en gång och då är det

snyggt med något som bryter av som tex. en liten klematis slinga och ett hjärta

som blickfång.

Spici Bell heter den söta krukväxten.

När fägringen tar slut, och det gör den fort, kan man glädjas åt frökapslarna. 

Allra snyggast är de när de är gröna och färska men om man gillar eterneller så

kan man torka dem.

Frökapslarna har jag stuckit ner tätt, tätt i en bit oasis. Riktigt lågt, runt och

kompakt ska det vara för att bli snyggt. Det är viktigt med en jämn form för

att få harmoni.

Som kronan på verket kar jag stuckit ner en liten orkide klocka i arrangemanget.

Just orkide klockor har nog blivit lite av ett signum för som mig som florist.

Det började som ett försök att göra något av butikens alla halvtaskiga orkidéer

som stod och skrotade bakom kulisserna och numera är det något som varken

kunderna eller jag vill vara utan. Har vi inga dåliga stänglar att plocka klockor på
får jag lätt abstinens.

Några varv med ett läckert melerat ullgarn täcker oasisen som gärna vill synas vid

krukkanten annars. Om orkide klockorna är mitt signum som florist så vet jag med

bestämdhet att ullen har blivit mitt signum som bloggpysslare.

Ut i trädgården med er nu och plocka er en riktig blomsterbukett eller gör något

annat roligt pyssligt med blommorna.

Ha en skön söndag.

Flitiga Lisa

Sommarpyssel.

Sommar och semester. Lata härliga dagar på stranden med en god bok. Långa
spännande resor till några av drömresmålen.......Nej jag bara skojar, inte tror
ni väl att jag kan lämna min kära trädgård och alla fåren särskilt många dagar
såhär mitt i sommaren, nu när det händer så mycket.

Äntligen får mina pioner namnskyltar.

En viss lättja har ändå infunnit sig hos oss här på Högagärde. Ensilageskörden

är klar för den här gången och vi har hunnit avverka hela två små men härliga minisemestrar. Jag kämpar på med nya stängsel till fåren lite varje dag, plockar

bär och skjutsar runt på barnen.

 Men allra mest går jag runt i trädgården

och bara skrotar

och då får man på något lustigt vis en massa saker gjorda av bara farten. Just nu

njuter jag av nyklippta häckar, kantskurna rabatter och en i det närmaste ogräsfri

gång i trädgårdslandet. Det är sådant som bara händer när man har semester.

Gratis spillbitar från byggvaruhandeln har sågats av i lagom
längder, målats vita och försetts med hål och snöre.
Därefter skrev jag med darrig hand pionens namn
med vattenfast penna.

Nu är det tid för lite pyssel som är både roligt, billigt, snyggt och alldeles,

alldeles nödvändigt. Nu är det meningen att jag ska få ordning på mitt liv

(fniss) eller åtminstone få lite ordning på mina pioner. De har länge levt ett 

ganska anonymt liv här hos mig. Älskade men namnlösa och nu ska det bli

ändring på det. De ska få alldeles egna namnskyltar.

Efter en titt i gårdens egna lilla skrotsamling, bland gammal taggtråd och trasiga

maskindelar, hittade jag ett helt gäng med mystiska, rostiga, lätt böjda pinnar i

en längd av ca 60 cm. I ena änden satt en rostig mutter som gjord för att hänga

en liten namnskylt runt. Den andra änden var spetsig och som gjord för att stickas

ner i jorden. Tänk vad stolt svärfar hade blivit om han vetat att delar av hans

kasserade gamla stengrep kom till användning igen. 

Ska vi tro att klematisen heter ´Warsavska Nike `
Jag som trodde att hon var mörkröd ?

Överdelen av en gammal mjölkaså (mjölkkruka) och ett antal rullar med gammal

rostig taggtråd låg i skrothögen även de och bara väntade på att få bli använda.

Klematis vill ju hade det lite skuggigt om fötterna och i brist på vegetation just

där fick det bli denna lösning. Bilden är lite avhuggen men som växtstöd har jag

helt enkelt använt en rulle taggtråd som jag kört en av de beryktade pinnarna

från stengrepen igenom på diagonalen.

En stor bild får det bli så att ni verkligen ser.

 Fyra stengrepspinnar och två varv med ståltråd fick bli växtstöd åt jättetåteln

´Skyracer`. Övrigt sällskap är stäppsalvian ´Schneehügel`, vit höstanemon och

söta lilla violen ´Molly Sandersson` som nästan förtjänar ett eget litet inlägg.

Trampnarven i förgrunden får vi inte heller glömma. Jag låter ofta detta lilla

"ogräs" få ta plats i rabatterna i brist på annat.

Vad denna skrottingest ursprungligen använts till vet jag inte men jag tyckte

ändå att den kunde förtjäna en plats i trädgården. Taklökarna tycks inte ha

något mot sällskapet.

Ja, alla goa trädgårdsvänner,

jag skrotar väl vidare i min trädgård några dagar till.

Hej då!

Flädersaften är färdig.

Smaka och se att flädersaft är gott.

Det var så smidigt att jag tror att jag gör en omgång till.

Sylta, safta och frysa in för att äta senare. Ja det är det som till stor del även
gäller för bloggen just nu. Fotografera och lagra upp en massa bilder för en
hel lång vinters bloggande. Helst vill jag visa allt nu och låta er få känna sommarens
smaker. Vill dela med mig av min glädje över allt som växer och gror. Maffiga
pioner, små söta rosen knoppar, doftande lavendel, odlarmöda, glädje och sorg,
allt, allt, allt.

 

Jag jobbar hårt på att stilla min iver och jag tröstar mig med att sedan, någon

gång när hela trädgården vilar under ett djupt snötäcke, då ska jag plocka fram
mina allra finaste blommor och minnas och låta er njuta och längta efter en ny
härlig trädgårdssommar.

De blå gurkörten frösår sig villigt i trädgårdslandet men den vita vårdar
jag ömt i en rabatt. Jag vill inte riskera att den försvinner .

Sommar hela året
önskar jag er. 

Flitiga Lisa

Sylta, safta och frysa in.

Visst är det väl underbart att kunna spara lite av

sommaren och plocka fram den vid ett senare tillfälle när man

längtar som allra mest efter den.

Jag är väl inte en så´n där riktig sylt och saft mamma som min egen mamma men

jag försöker ändå att ta mig tid att ta till vara lite av trädgårdens överflöd.

Flädersaft är ett absolut måste. Det är underbart gott och läskande och dessutom

snabbfixat.

Ja ni undrar väl vad sillhinken har med det hela att göra.Såhär  ligger det till.
Vi förvarar vårt strösocker i den och så har det varit i generationer här på
Högagärde.  Ja i alla fall två. Superviktigt enligt mannen i huset och helt
OK även för mig.

Min godaste flädersaft.

40 blomklasar

3 ekologiska citroner

1 bukett citronmeliss

3 liter vatten

3 liter socker

50 gram citronsyra

Citronmelissen gör att saften får en lite mildare friskare smak.

*  Tvätta citronerna, pressa ur saften och skär skalet mindre bitar  och lägg i

   blommorna.

*  Koka upp vattnet och rör ner sockret tills det smält.

*  Ta kastrullen av värmen och blanda i citronsyran. Häll den heta sockerlagen 

   över blommorna och citronerna.

*  Ställ saften svalt och låt den dra tre dygn. Sila den i en saftsil och häll upp på

   flaska. Drick och njut under de närmsta veckorna eller frys in.



Ja då var det bara att röra om och ställa ner den i matkällaren. Jag lovar att ni
ska få "smaka " när den är klar. Det gäller bara att komma ihåg att ta upp den i
tid. Står den för länge (fyra dagar eller fler) blir den lätt lite besk och det gillar
jag inte.

Ha en riktigt lat och skön

avslutning på trädgårdshelgen.

Flitiga Lisa