Fårens hagar - den stora trädgården.

Fåren delar mitt intresse för blommor fast på ett lite annat sätt. Att leta reda på  

den allra godaste och smaskigaste blomman och det spädaste gräset och äta det 

först är fårets strategi vad det gäller mat. Deras sätt att beta kallas selektiv

betning. 

Min strategi är att vårda och bevara ängarna. Jag tar fåren till hjälp men ser till att

de vilda, vackra och ibland sällsynta blommorna  inte alltid hamnar i deras magar. 

Allra bäst är det kanske om man har djur av fler djurslag  som gillar olika växter

och betar på olika sätt men så är det ju inte alltid.

Betesmarkerna får inte växa igen med lövsly men inte heller bli så hårt betade att

bara gräset överlever. Fåren är våra bästa hjälpredor i kampen mot igenväxningen.

Inget djur är så duktigt på att pilla i sig sly som just fåret men sedan måste man  

planera betesgången på ett sådant sätt att blommorna bevaras. Det kan betyda

att vi ena året släpper fåren sent på ett visst bete när att orkidéer och andra

små skönheter har hunnit blomma över. Ett annat år får fåren beta samma betes-

hage tidigt på säsongen för att hålla efter annan växtlighet som annars skulle

sprida sig lite för mycket.

  

Så har vi det där men EU-bidrag och EU:s regelverk för hur ett bete ska se ut för
att vara godkänt. Lite skämtsamt brukar EU:s syn på saken kallas för grässvåls-fundamentalism. När kontrollanten kommer ska gräset vara kort, så kort att det förmodligen inte finns några blommor kvar. Det finns också bestämmelser för hur
mycket träd det får finnas i betesmarkerna och det är inte alls lika många som
vi enligt tradition tycker är lagom här i Sverige. Av någon lustig anledning verkar
det också som om alla träd ska vara gamla. Har man bara en gnutta sunt bond-
förnuft vet man att även stora träd en gång varit små.

Både bönder och andra naturvänner ställer sig mycket frågande till de bestämmelser
som nu gäller. Själv undrar jag hur vi ska göra för att följa vår övertygelse att
bevara våra ängar och samtidigt kunna behålla våra stöd. Nej det är kanske bäst
att jag går ut med röjsågen en sväng och kör av det där älggräset (älgört) som
lyckats växa sig högt. Jag som bara ville vara lite extra rädd om ängabollarna,
gullvivorna och humleblomstren och rädda dem undan fårens fin smakande gommar 
i våras.

Här ser det ut som om fåren har väldigt mycket att äta men jag kan tala om att de
trots det var lite missnöjda. Sanningen är att vi släpte dem lite för sent på just
detta bete. Gräset hann bli alldeles för grovt och högt för att vara sådär gott och näringsrikt som det borde vara. Den gula johannesörten som syns i mängder på
bilderna i detta inlägg, verkar inte heller vara så populär.

Jag har hittat en liten blomma som i mina ögon är en riktig raritet, nämligen

slåttergubben. Tänk jag var nästan lite rädd att fåren gått lite väl hårt fram.

Det är som ni förstår en utmaning och en enorm glädje att få vårda betes-

markerna på vår egen lilla plats på jorden, en gård som varit i min mans släkt i många, många generationer. Jag gläds verkligen över alla vackra blommor och

jag älskar mina får annars tror jag inte att jag  skulle orka hålla på. Det är ju trots

allt ett ganska slitsamt arbete att vara bonde.

Alla ni trädgårdsälskare  som slutat läsa för länge sedan - eller inte ens börjat för

att det var ett får som första bild - här kommer lite för er. Visst är det vackert med

gult. Mustiga  sensommarfärger i gult, serice och blålila. Blommande gräs som

ger ett lite vilt och dimmigt uttryck. Ta en titt på dikesrenen och låt er inspireras 

av naturen. Här finns der mycket att hämta så jag tror att jag återkommer till

ämnet senare.

Ha det gott.

Flitiga Lisa

Sommardröm i vitt.

En vanlig dag på jobbet.

Nu är semestern slut och jag är tillbaka på jobbet igen. Det kändes trots allt
inte så tungt att dra igång med de vanliga rutinerna som jag befarat.
Anledningen är enkel - det finns alltid något att glädjas över i en blomsteraffär.

Gladiolus.

Just nu är det gladiolusen som jag gläds allra mest över. Vem kan motstå denna
vackra och ståtliga blomma. Kunderna går ut ur affären med blomsterpaketer på
över metern. Gladiolusen är inget man stoppar ner i ryggsäcken och cyklar iväg
med precis. Väl hemma gäller det att hitta en passande vas och sedan är lyckan
gjord.

Allra vackrast är den i vitt. Vinrött och limefärgad är också favoritfärger, eller 

varför inte orange. Säsongen är ganska kort, från mitten av juli till september, så

nu gäller det att njuta.

Det söta miniväxthuset får jag njuta av på jobbet men nog skulle det allt passa bra

hemma hos mig också.

.... och lite annat.

Butiken har en ljus och lantlig stil och här ovan ser ni ett  av de många skylt-

fönsterna, fast från fel håll. Vår balkong hemma ät totalt omöblerad men tänk om
man kunde inreda den lite i samma stil. Citrusträd, timjan, lagerblad........jag
tror att ni förstår precis vad jag menar.

 

Ett hav av vita dubbla mini sangt paulia dekorerat med ullgarn vill jag också ha

men jag tror att jag väntar ett tag till. Just nu har jag som de flesta andra fullt upp

med att njuta av sommaren utomhus.

Sommarhälsningar

Flitiga Lisa

Älskad och hatad.

O, visst är den bedårande vacker och helt överdådig min självsådda pionvallmo.
Jag har haft den så länge att jag inte minns vad den heter och den dyker upp lite
varstans. När man som jag inte riktigt vågar tro att den nyplanterade perenn-
rabbatten kan ståta på egen hand är den ettåriga pionvallmon ett bra komplement.

Tills man en dag inser att det kan bli för mycket av det goda. Visst är det härligt
med växter som tar för sig men kanske inte på bekostnad av andra. Dags för den
stränga trädgårdsmästaren att ta tag i situationen och ge de lite mer försiktigare 
växterna en chans. Som en riktig skolfröken känner jag mig, hård men rättvis.
Alla måste få synas och komma till sin rätt och hitta kompisar som de trivs med.

Så en dag fick jag helt enkelt nog och drog upp dem allihop. De flesta hamnade på

komposten men  en stor maffig bukett tog jag i alla fall in och satte i en vas. Det

är så sällan jag unnar mig något så stort även om trädgården är full av blommor. 

Ännu är jorden i rabatten helt rosa efter alla fallna kronblad och nästa år är de

säkert välkomna igen, fast i en lite mindre mängd skulle jag tro.

Fluffigt och kompakt på samma gång blir det om man gör en liten låg bukett av

pionvallmon. Det blir mycket färg och mycket blomma på en gång och då är det

snyggt med något som bryter av som tex. en liten klematis slinga och ett hjärta

som blickfång.

Spici Bell heter den söta krukväxten.

När fägringen tar slut, och det gör den fort, kan man glädjas åt frökapslarna. 

Allra snyggast är de när de är gröna och färska men om man gillar eterneller så

kan man torka dem.

Frökapslarna har jag stuckit ner tätt, tätt i en bit oasis. Riktigt lågt, runt och

kompakt ska det vara för att bli snyggt. Det är viktigt med en jämn form för

att få harmoni.

Som kronan på verket kar jag stuckit ner en liten orkide klocka i arrangemanget.

Just orkide klockor har nog blivit lite av ett signum för som mig som florist.

Det började som ett försök att göra något av butikens alla halvtaskiga orkidéer

som stod och skrotade bakom kulisserna och numera är det något som varken

kunderna eller jag vill vara utan. Har vi inga dåliga stänglar att plocka klockor på
får jag lätt abstinens.

Några varv med ett läckert melerat ullgarn täcker oasisen som gärna vill synas vid

krukkanten annars. Om orkide klockorna är mitt signum som florist så vet jag med

bestämdhet att ullen har blivit mitt signum som bloggpysslare.

Ut i trädgården med er nu och plocka er en riktig blomsterbukett eller gör något

annat roligt pyssligt med blommorna.

Ha en skön söndag.

Flitiga Lisa

Sommarpyssel.

Sommar och semester. Lata härliga dagar på stranden med en god bok. Långa
spännande resor till några av drömresmålen.......Nej jag bara skojar, inte tror
ni väl att jag kan lämna min kära trädgård och alla fåren särskilt många dagar
såhär mitt i sommaren, nu när det händer så mycket.

Äntligen får mina pioner namnskyltar.

En viss lättja har ändå infunnit sig hos oss här på Högagärde. Ensilageskörden

är klar för den här gången och vi har hunnit avverka hela två små men härliga minisemestrar. Jag kämpar på med nya stängsel till fåren lite varje dag, plockar

bär och skjutsar runt på barnen.

 Men allra mest går jag runt i trädgården

och bara skrotar

och då får man på något lustigt vis en massa saker gjorda av bara farten. Just nu

njuter jag av nyklippta häckar, kantskurna rabatter och en i det närmaste ogräsfri

gång i trädgårdslandet. Det är sådant som bara händer när man har semester.

Gratis spillbitar från byggvaruhandeln har sågats av i lagom
längder, målats vita och försetts med hål och snöre.
Därefter skrev jag med darrig hand pionens namn
med vattenfast penna.

Nu är det tid för lite pyssel som är både roligt, billigt, snyggt och alldeles,

alldeles nödvändigt. Nu är det meningen att jag ska få ordning på mitt liv

(fniss) eller åtminstone få lite ordning på mina pioner. De har länge levt ett 

ganska anonymt liv här hos mig. Älskade men namnlösa och nu ska det bli

ändring på det. De ska få alldeles egna namnskyltar.

Efter en titt i gårdens egna lilla skrotsamling, bland gammal taggtråd och trasiga

maskindelar, hittade jag ett helt gäng med mystiska, rostiga, lätt böjda pinnar i

en längd av ca 60 cm. I ena änden satt en rostig mutter som gjord för att hänga

en liten namnskylt runt. Den andra änden var spetsig och som gjord för att stickas

ner i jorden. Tänk vad stolt svärfar hade blivit om han vetat att delar av hans

kasserade gamla stengrep kom till användning igen. 

Ska vi tro att klematisen heter ´Warsavska Nike `
Jag som trodde att hon var mörkröd ?

Överdelen av en gammal mjölkaså (mjölkkruka) och ett antal rullar med gammal

rostig taggtråd låg i skrothögen även de och bara väntade på att få bli använda.

Klematis vill ju hade det lite skuggigt om fötterna och i brist på vegetation just

där fick det bli denna lösning. Bilden är lite avhuggen men som växtstöd har jag

helt enkelt använt en rulle taggtråd som jag kört en av de beryktade pinnarna

från stengrepen igenom på diagonalen.

En stor bild får det bli så att ni verkligen ser.

 Fyra stengrepspinnar och två varv med ståltråd fick bli växtstöd åt jättetåteln

´Skyracer`. Övrigt sällskap är stäppsalvian ´Schneehügel`, vit höstanemon och

söta lilla violen ´Molly Sandersson` som nästan förtjänar ett eget litet inlägg.

Trampnarven i förgrunden får vi inte heller glömma. Jag låter ofta detta lilla

"ogräs" få ta plats i rabatterna i brist på annat.

Vad denna skrottingest ursprungligen använts till vet jag inte men jag tyckte

ändå att den kunde förtjäna en plats i trädgården. Taklökarna tycks inte ha

något mot sällskapet.

Ja, alla goa trädgårdsvänner,

jag skrotar väl vidare i min trädgård några dagar till.

Hej då!

Flädersaften är färdig.

Smaka och se att flädersaft är gott.

Det var så smidigt att jag tror att jag gör en omgång till.

Sylta, safta och frysa in för att äta senare. Ja det är det som till stor del även
gäller för bloggen just nu. Fotografera och lagra upp en massa bilder för en
hel lång vinters bloggande. Helst vill jag visa allt nu och låta er få känna sommarens
smaker. Vill dela med mig av min glädje över allt som växer och gror. Maffiga
pioner, små söta rosen knoppar, doftande lavendel, odlarmöda, glädje och sorg,
allt, allt, allt.

 

Jag jobbar hårt på att stilla min iver och jag tröstar mig med att sedan, någon

gång när hela trädgården vilar under ett djupt snötäcke, då ska jag plocka fram
mina allra finaste blommor och minnas och låta er njuta och längta efter en ny
härlig trädgårdssommar.

De blå gurkörten frösår sig villigt i trädgårdslandet men den vita vårdar
jag ömt i en rabatt. Jag vill inte riskera att den försvinner .

Sommar hela året
önskar jag er. 

Flitiga Lisa

Sylta, safta och frysa in.

Visst är det väl underbart att kunna spara lite av

sommaren och plocka fram den vid ett senare tillfälle när man

längtar som allra mest efter den.

Jag är väl inte en så´n där riktig sylt och saft mamma som min egen mamma men

jag försöker ändå att ta mig tid att ta till vara lite av trädgårdens överflöd.

Flädersaft är ett absolut måste. Det är underbart gott och läskande och dessutom

snabbfixat.

Ja ni undrar väl vad sillhinken har med det hela att göra.Såhär  ligger det till.
Vi förvarar vårt strösocker i den och så har det varit i generationer här på
Högagärde.  Ja i alla fall två. Superviktigt enligt mannen i huset och helt
OK även för mig.

Min godaste flädersaft.

40 blomklasar

3 ekologiska citroner

1 bukett citronmeliss

3 liter vatten

3 liter socker

50 gram citronsyra

Citronmelissen gör att saften får en lite mildare friskare smak.

*  Tvätta citronerna, pressa ur saften och skär skalet mindre bitar  och lägg i

   blommorna.

*  Koka upp vattnet och rör ner sockret tills det smält.

*  Ta kastrullen av värmen och blanda i citronsyran. Häll den heta sockerlagen 

   över blommorna och citronerna.

*  Ställ saften svalt och låt den dra tre dygn. Sila den i en saftsil och häll upp på

   flaska. Drick och njut under de närmsta veckorna eller frys in.



Ja då var det bara att röra om och ställa ner den i matkällaren. Jag lovar att ni
ska få "smaka " när den är klar. Det gäller bara att komma ihåg att ta upp den i
tid. Står den för länge (fyra dagar eller fler) blir den lätt lite besk och det gillar
jag inte.

Ha en riktigt lat och skön

avslutning på trädgårdshelgen.

Flitiga Lisa