Instagram v/s blogg

Instagram har blivit mitt nya pausnöje. Får jag fem minuter över åker mobilen upp och så hamnar jag där. Jag har några riktigt kära favoriter som jag följt ett tag och rätt var det var så hade jag lagt upp en bild själv och på den vägen är det. En liten bild, några ord och så är det klart, snabbt och smidigt men inte så djupt och inte så nära. Ett litet komplement till bloggen, absolut inte istället för.

Jag tror på bloggen, jag tror på det skrivna ordet och jag tror att några minuters text kan, om inte förändra världen, så åtminstone få oss att förstå varandra lite bättre och ändra riktning. När allt låter mer, högre och snurrar fortare känns det bra att få landa i en lite längre text. En bra text kan förklara och sätta punkt. Den tar vid där den hetsiga debatten inte ger några svar, utan bara rullar vidare i nya anklagelser. När motståndet ökar kan man finslipa argumenten och ta fram fler, istället för att höja rösten. 

Vår lagom tokiga vallhund Max. Inte för att han har så mycket med själva texter 

att göra. Visst ser han snäll ut.

Men här ser han inte riktigt så snäll ut. Är han snäll eller farlig? En bild säger
mer än tusen ord men kan vi verkligen lita på bilderna. Någon har sagt att vi
har lärt oss att kritiskt granska text men att vi oftast sväljer bilder med hull och
hår. 

Dagens sista lektion på ett naturbruksgymnasium någonstans i Sverige var slut. 
Stämningen var irriterad men så här ett antal år efteråt kan jag inte komma ihåg vad 
vi bråkade om, säkert en bagatell. När alla gått stannar jag och en kompis kvar. Jag 
vet inte riktigt vad som flyger i oss, vi snälla flickor som inte lyckats göra våra röster hörda i klassrummet. Vi börjar kladda på svarta tavlan och framför vi vår åsikt där. 
Det blir en rolig gubbe med pratbubbla och en lite fyndig text. Hemlighetsfulla och nöjda lämnar vi sedan lektionssalen. 

Så blir det en ny dag och första lektionen ska börja. Det är tyst i klassen. Alla läser och begrundar. Vår lärare tittar forskande ut över klassen för en stund men säger inget. Han bestämmer sig sedan hastigt för att ta fram tavelsudden. "Var det du som skrev det" hör jag en av klassens tuffingar väsa till sin granne men sedan fortsätter tystnaden. Det är färdig bråkat och jag har förstått att även jag har en chans att göra min röst hörd. 

Jag tror på det skrivna ordet.

En provocerande bild för vallhundsexperterna. Vallhundar får inte leka med
pinnar

Vill ni titta in på instagram heter jag hogagarde även där, annars kan ni följa länken överst i sidlisten.

Ha det så gott

Elisabeth

Jag är lite nyfiken, hur har instagramandet påverkat era bloggar, ni som har både och.
Det kanske rent av är dumt att vara på instagram också om folk börjar välja lightvarianten istället. Jag hoppas att det kan bli ett komplement, inte ett istället för.

Lagom insnöat.

Cha, Cha bloggen, Max här. Gårdens vall- och trädgårdshund, numera även fotomodell och
gästbloggare typ.

Ni kanske har hört att matte går en fotokurs och då händer det konstiga saker. Jag
har precis startat något som i det närmaste kan liknas vid en modellkarriär. Eller ja,
jag vet inte vad jag ska säga men kul är det. Matte tränar på att fotografera rörelser
och eftersom jag är den i familjen som är bäst på det så ställer jag ju så klart upp. 
Det går väl sådär kan jag säga. Jag är ju så snabb, ni vet och det blir alltid något som
går snett. Typiskt nybörjare.

Jag har fått vänja mig vid att hon ligger raklång i rabatterna och fotar små, små
blommor och då och då försöker jag pigga upp henne med någon av mina allra bästa trädgårdspinnar.

Hon blir lika blöt och smutsig som jag och bryr sig inte ens om att det snöar. Va, hon
är ju ändå människa.

Tänk så mycket jobb för några små krokusar. Inte undra på att hon får ont i kroppen.

Sedan går hon bara rakt in till datorn och sätter sig och lägger ut sina bilder på Flickr

där fotokursen har en egen grupp och så har hon blivit inbjuden till nå´t som kallas Bildentusiasterna Höglandet.  

Hon bryr sig inte ens om att dom nyplanterade penseerna ligger platt ner och fryser.

Det kallar jag nördigt, på gränsen till insnöat. Sedan lovar hon att vi ska gå upp till

Ekebacken och fota blåsippor en gång till för dom bilderna blev inte så bra....

Ha det bäst/Max

Matte hälsar så klart till er.

Väntans tider och vardagsliv.

Snart är det dags, tackorna börjar bli
lite runda om magarna och vi har börjat nedräkningen.

Tacka nr 4014, en av våra gamla trotjänare visar sin bästa? sida, nyklippt och fin som

man bör vara  inför lamningen. Men allvarligt talat, alla kära fårvänner, inte ser hon

ut som hon ska lamma i morgon inte, även om hon rent teoretiskt skulle kunna göra

det. Vi släppte till baggarna i slutet av oktober och tackorna är dräktiga ca 145 dagar

men än ser det ganska lugnt ut. Högdräktiga tackor äger ett mäktigt lugn och om de

blir riktigt stora glider de fram lika majestätiskt som Finlandsfärjor men än så länge

har de bara små söta kulmagar. Inget är som väntans tider.....

Dorset och korsningstackor tillsammans med sina lamm som är födda i januari

Djuren tycker alltid det är kul att plocka lite i halmen även om den är tänkt

strö och inte foder.

Oavsett om tackorna lammar eller inte så rullar det dagliga arbetet på. Vi utfodrar,

strör och pysslar om våra får och vallhunden Max är som alltid med och ser till  att allt

går rätt till.

Förutom sitt riktiga jobb att flytta får tycker han det är viktigt att hjälpa till att strö.

Det går till såhär: Max och jag går gemensamt upp på logen för att börja riva ner

halm, en liten hög rakt ner till fåren som på den mellersta bilden och en riktigt stor

hög utanför, som på bilden ovan. När halmen sedan landar är han redan nere för att ta emot den, riva, slita och busa i den. Kanske är det en av dagens roligaste stunder, vad

vet jag? Synd bara att han inte kan hjälpa till med att bära ut den.

Förlåt Max med fårägarens bästa vän är inte hunden hur gärna du än vill tro det. Nej

det är vågen och här ser ni vår, en sorts bur som djuret går in i för att bli vägt. När lammen sedan blir lite äldre och skall gå till slakt är det väldigt viktigt att de är lagom stora och har rätt vikt. Därför gäller det att väga ofta för att ha koll på tillväxten

och planera produktionen.

Ja det var lite av det vi håller på med ute hos fåren medans vi väntar. Inget är som väntans tider som ni vet.

Ha det så gott

Elisabeth



Miljöboven Max

Tjenare! Det är Max, gårdens vallhund. Ni ser väl hur blöt jag är och jag är inte
bara blöt, jag är sur också. Här står jag på stenmuren och spanar i fåren medans
matte kollar till dom lite. Fast det är egentligen inte därför jag är sur. Ni skulle
bara veta vad jag har hört.

Nu säger dom att hundar är miljöfarliga. Det talas om ekologiska fotavtryck och att
en schäfer förbrukar mer resurser än en stadsjeep. Eftersom jag är lite mindre
kanske jag förbrukar lika mycket som en Volvo typ. Fast hur kan man räkna ut
något sådant egentligen. En stor hund förbrukar 1,1 hektar per år och bilen den
förbrukar bara 0,41 hektar. En flygresa till Mallorca förbrukar 0,37 hektar och jag
förbrukar 0,84. Nej nu snurrar det i huvudet på mig.

Matte säger att jag änte är rädd för någontinig men jag måste bekänna en
sak, jag har koskräck. Vilken tur att vi har sålt våra Hereford djur.
Lillmatte har tagit det fina kortet på kalven.

Att kossor är farliga för miljön det vet ju alla. Dom rapar och fiser och har sig.

Men hallå, jag säger bara en sak vem var först, kossan eller bilen? Ni vet svaret,

jag vet svaret. Nu kommer nästa fråga. Vem var först hunden eller bilen? Vem är

människans bästa vän? Jag bara suckar, nu har man blivit nedpetad från sin första

plats. Tänk jag som trodde att det där med hund var en helig ko. Nej nu rör jag

visst till det lite. Man ska inte tänka så mycket.

Husse blev lustigt nog glad över nyheten. Tänk jag som trodde att han skulle

försvara mig. Nej han har tröttnat på att kossorna pekas ut som värsta miljö-

bovarna och så finns det en anledning till, han kör nämligen fyrhjulsdrivet......

Matte tror att det är oljelobbyn som ligger bakom alltihop, eller kanske alla dom

som vill att vi ska köpa fler stora bilar och flyga ännu längre bort ännu oftare.

Men vad vet jag, jag är ju bara en hund. Idag har jag dessutom rört på mig så

mycket och blivit så varm så jag är rädd att jag kan ha bidragit till den globala

uppvärmningen.



Matte hälsar.

Max

Här vallar jag.

Halloj !
Max heter jag, Tazzehagens Max om vi skall vara lite mer formella.
Jag är en tre år gammal vallhund av raser border collie. Att valla får
är mitt kall, mitt yrke och min passion.

Husse blev lite mallig när han såg att jag fanns med på mattes blogg så jag
bestämde mig för att komma ut i offentligheten. Jag har nämligen inga som
helst problem med att synas och tycker om att vara i centrum. Om jag får säga
det själv så är jag glad, trevlig, intelligent och outtröttlig. Dessutom är jag
charmig och mycket social. Jag vill leka med alla men är absolut ingen kelgris
(dumt ord förresten) fast om jag får riktigt långtråkigt kan jag tycka om att bli
kliad i öronen.

Försök inte prata med mig nu. Ser ni inte att jag kollar in fåren.



Jag kom hit till gården som liten valp. Matte var väl egentligen inte så förtjust

över mina ankomst så därför var det lite pinsamt att jag började min karriär med

att äta upp just hennes allra bästa trädgårdsskor. Kort därefter åt jag upp lillhusses födelsedags tårta. Ja men va´då, den stod ju bara där, alldeles ensam på

köksbordet och ungarna hade ju redan ätit klart. Sedan dess har jag aldrig hoppat

upp på ett bord igen. Matte blev lite arg om man säger så.

Alla inrednings tokiga, har ni sett att ladugårdsdörren är chabychik.
 (hur stavar man det) Ett bra mode tycker matte som inte hinner måla.

Som de flesta vallhundar lever jag ett ganska fritt liv. Fast det är klart det finns ju

regler även om man är lite ögontjänare ibland. (men det tror jag inte att de har

märkt) Här ligger jag och vaktar så att tackorna inte kommer in på fel plats i

ladugården. Det är ett viktigt jobb ska ni veta. Matte hon bara pratar och pratar

med sina får men jag, jag vaktar. Jag kan ligga och titta på fåren hur länge som

helst men allra roligast är det förstås om jag får springa efter dem, helst fort.

Fast det går ju inte för sig.

Jag är lite rädd att ni ska få fel bild av mig när ni ser de här korten.
Jag är inte slö med matte kan inte ta bra kort med sin gamla kamera när
jag rör på mig.

Under stallperioden när fåren bor inne och bara går ut i rasthagen blir det mest

lite småjobb. Jag flyttar lite på fåren och håller dem borta när dom ska få ny mat.

När traktorn kommer med en ny ensilagebal tex. "jagar" jag bort dem så att de

inte blir överkörda. Jag är också väldigt bra på att fösa ihop dem när de ska

hanteras, ni vet vägas, klippas, fånga en sjuk tackan och allt sådant som man gör

med får.

Här ligger jag och drömmer om lite mer "action" och då är sommaren bäst. Om ni

bara visste hur mycket bete det går åt till 90 tackor och deras lamm. De behöver

nytt bete nästan jämt så det blir många roliga flyttningar mellan betena. Nu är jag

rädd att matte kommer att skriva något så pinsamt som att det går jätte bra även

utan mig bara man har en hink med kraftfoder. Hon säger till och med att man kan

flytta dem utan både mig och hinken om man planerar väl. Har ni hört något så

dumt. Det är tur att husse är på mins sida.

Busiga kramar från Max.

Matte hälsar.