Väntans tider och vardagsliv.

Snart är det dags, tackorna börjar bli
lite runda om magarna och vi har börjat nedräkningen.

Tacka nr 4014, en av våra gamla trotjänare visar sin bästa? sida, nyklippt och fin som

man bör vara  inför lamningen. Men allvarligt talat, alla kära fårvänner, inte ser hon

ut som hon ska lamma i morgon inte, även om hon rent teoretiskt skulle kunna göra

det. Vi släppte till baggarna i slutet av oktober och tackorna är dräktiga ca 145 dagar

men än ser det ganska lugnt ut. Högdräktiga tackor äger ett mäktigt lugn och om de

blir riktigt stora glider de fram lika majestätiskt som Finlandsfärjor men än så länge

har de bara små söta kulmagar. Inget är som väntans tider.....

Dorset och korsningstackor tillsammans med sina lamm som är födda i januari

Djuren tycker alltid det är kul att plocka lite i halmen även om den är tänkt

strö och inte foder.

Oavsett om tackorna lammar eller inte så rullar det dagliga arbetet på. Vi utfodrar,

strör och pysslar om våra får och vallhunden Max är som alltid med och ser till  att allt

går rätt till.

Förutom sitt riktiga jobb att flytta får tycker han det är viktigt att hjälpa till att strö.

Det går till såhär: Max och jag går gemensamt upp på logen för att börja riva ner

halm, en liten hög rakt ner till fåren som på den mellersta bilden och en riktigt stor

hög utanför, som på bilden ovan. När halmen sedan landar är han redan nere för att ta emot den, riva, slita och busa i den. Kanske är det en av dagens roligaste stunder, vad

vet jag? Synd bara att han inte kan hjälpa till med att bära ut den.

Förlåt Max med fårägarens bästa vän är inte hunden hur gärna du än vill tro det. Nej

det är vågen och här ser ni vår, en sorts bur som djuret går in i för att bli vägt. När lammen sedan blir lite äldre och skall gå till slakt är det väldigt viktigt att de är lagom stora och har rätt vikt. Därför gäller det att väga ofta för att ha koll på tillväxten

och planera produktionen.

Ja det var lite av det vi håller på med ute hos fåren medans vi väntar. Inget är som väntans tider som ni vet.

Ha det så gott

Elisabeth



Påskfint

Hej där ute i stugorna nu är det hög tid att börja pyssla och pynta lite till påsk.

Själv brukar jag börja ganska tidigt men med en lite försiktigare färgskala som mer
andas vår än just påsk. Ägg, ris och fjädrar passar fint hela våren och hos oss brukar det komma fram redan tidigt i februari. Annars blir njutningen alldeles för kort.

Påskris med fjädrar är en riktig klassiker med det måste inte alltid se ut som vanligt.

Jag har valt att  knyta ihop riset med ett snöre upptill och vips får man en smalare

och lite roligare form.  Är riset för spretigt kan man behöva linda det med ståltråd

eller kanske ett snyggt garn eller smalt band. Tänk er dethär i storformat, några stora urnor vid entrén eller i skyltfönstret. Traditionellt men ändå lite nytt.

Björkris är väldigt tacksamt att jobba med och tänk så många fågelboreden och dörr-
kransar man slängt ihop genom åren. Här har jag istället använt en riktigt stor och
maffig murgröna för att få till den rätta bokänslan till mitt jätte ägg.

Ha det så gott alla

bloggpysslare.

Elisabeth

Vår chock.

Oj så mycket vår det blev på en gång. Det poppar upp blommor ur rabatterna och jag känner att jag inte riktigt hänger med.

Jag vill stanna tiden lite och strosa runt i trädgården och bara njuta, fota lite, rycka

upp ett och annat ogräs och kanske klippa ner allt det vintervissna. Men tiden räcker

inte riktigt till och det blir inget trädgårdsarbete denhär helgen heller. Fast å andra

sidan, hur många har förmånen att verkligen längta efter att få arbeta. Jag ser det 

som en gåva att ha en trädgård att förvalta och att längta till.

Vit som snö och gul som solen. Jag har länge

smågnällt lite över att det varit för mörkt för att fota

men nu är det helt plötsligt för ljust.

 Normalt sett är det väl ingen höjdare med mossa i rabatterna med jag måste

medge att just här är det ändå ganska snyggt.

 

Nej nu ska jag väl inte uppta mer av er värdefulla trädgårdstid för som alla andra vill

ni väl vara ute och njuta. Ha en fortsatt skön helg.

Ha det gott.

Elisabeth



Återbruk.

Det är en liten förarglig fläck på magen på favoritblusen....igen. Tänk att jag alltid
ska slabba så. Jag faller på stört för söta blusar i vitt och ljusa pastellfärger och vem
som helst kan ju räkna ut att kombinationen ljusa kläder och blomsteraffär inte
fungerar särskilt bra ihop. Lösningen heter inte Via eller Vanish. Den heter återbruk.

Jag har länge slängt lystna blicka på garderobens gamla trotjänare och med hjälp av
symaskinen skall de omvandlas, förvandlas och bli något mycket mer. En inspirations-
träff på Erikshjälpen satte fart på tankarna och fick mig att se nya möjligheter.

Sötaste tunikan blev en kudde till sovrummet. Längre än så har jag inte kommit och
fläcken den är "borta".

På den lite halvtrista kudden med ett blekt fotografi på sydde jag på en maskin-

broderad lapp som jag fixat till hos Annikas Symaskinsservice. Kudden blev som ny och

så fick jag användning för det söta broderiet som bara låg i garderoben och väntade

på att få bli något. O vad det är roligt med återbruk.

Ha det så gott.

Sommarminnen.

Alla sommarminnen behöver inte vara storstilade och omvälvande. Hemma är ändå alltid bäst. Själv har jag en massa vardagliga små händelser och blommor som i all sin enkelhet sätter guldkant på tillvaron. Förhoppningsvis har de fastnat på bild, redo att plockas fram en lite gråmulen dag i mars.

En av trädgårdens stora zinkkrukor full med ettåringar. Några dubbla vita

margeriter, lila hänglobelia, "svart" hängpetunia, gräs och som alltid silverfall.

Tänk att ha en egen äng i kruka. Ni ser väl att det är blåklint och prästkragar

eller kanske midsommarblomster............;-) 

Allt efter som sommaren går växer det till sig och ändrar skepnad

De ludna "harsvansarna" börjar komma till sin rätt.

Häng petunian är stundtals svart och gulrandig och stund-

tals mer lila.

Det är härligt att få drömma sig bort en stund. Gotta sig i gamla trädgårdsminnen
och drömma om en ny härlig odlingssässong en dag som denna.

Ha det så gott alla

trädgårdsdrömmare.

Vår,videkissar och penséer.

Våren har kommit på riktigt. Sakta med säkert blir dagar och nätter lite varmare och 
en och annan blomma tittar upp i rabatterna. Det är nu man börjar önska sig fler
timmar på dygnet eller ännu hellre, fler betalda semesterdagar.



Veckans läxa på fotokursen hade temat blommor och här ser ni resultatet.  Det retar mig att

skärpan hamnade lite fel men... so what. Mest glad är jag över att ha hittat en liten finess som

heter exponeringskomp. som gör att man får ett ljusare foto. När jag tog bilden var det

egentligen alldeles för mörkt för att det skulle bli bra men det syns ju inte.

Det riktigt kliar i fingrarna att få börja med vårbestyren i trädgården och som vanligt börjar jag med det roligaste, en liten vår plantering. Mitt första offer blir en liten
penséplanta som får tillbringa sina första dagar i glasverandan i väntan på mildare väder.

Denhär bilden behövs det inte någon fotokurs för att fixa till . Sikta och tryck.



Med lite ull från Gotlandsfåren runt fötterna känns det sedan som om den lilla

är redo att möta den "bistra" verkligheten utomhus.

Helst skulle jag vilja plantera lite i våra stora zinkkrukor men jag fegar ur. Man vet

ju inte hur vädret blir och någon växtplågare vill jag ju inte vara. Dessutom visar det

sig att tjälen inte släppt helt i krukan så projektet blir omöjligt. Det får bli lite härlig sälg istället som jag med viss möda lyckas sticka ner längs krukkanten.

Bra träningsobjekt.



Ibland kan jag tycka att sälgen är ett riktigt ogräs som bara breder ut sig på fel ställe men det är en uppfattning som jag nog får revidera. Jag har nämligen fått lära mig att det är en bra bifoderväxt och vad gör man inte för att glädja alla hungriga små bin som letar sig ut i vårsolen. Just nu funderar på om jag kan hitta en lämplig växtpalts i trädgården för denhär lite ovanliga sorten. Sälg är väldigt lätt att föröka och det är i princip bara att sticka ner några pinnar i jorden så börjar de växa men jag är lite rädd för att jag en dag kanske ångrar mig och står där med ännu ett ogräs.

Hur som helst är videkissarna helt underbara. Stort tack till min jobbarkompis J

som varje vår delar med sig så frikostigt av sin silverskatt.

Vårkramar från mig

Ha en riktigt skön helg







Lammskinn till en prinsessa.

Estelle kan inte läsa och Viktoria och Daniel har nog inte hittat till min blogg...än ;-)

Foto. Marie Rydin Alverskog.ATL.

Om ni lovar att inte skvallra så kan jag avslöja vad den lilla skall få i doppresent
från Gotlandsfårsföreningen. Hon ska få ett grått lockigt och vackert skinn från ett
Gotlandsfår. Morfar kungen har ju egna får men med störst sannolikhet inget skinn
som är så vackert som just detta.

I söndags var det skinnpremiering i Tranås för fårskinn av raserna Gotlandsfår och
Leicester. Skinnen ställdes ut inför publik och granskades av stränga domare. Även vi
i publiken fick vara med och tycka till och rösta på våra favoriter. Emma Tillmans
snygga plädskinn (ullängd 35 mm) blev publikens favorit och också skinnet som får
äran att hamna i den kungliga barnvagnen. Poängmässigt var det inte det bästa
skinnet men jag tror att många gjorde precis som jag, röstade med hjärtat.

Ett skinn behöver inte vara perfekt. Det räcker med att det är alldeles, alldeles
underbart.

Vi hörs.

Vill ni läsa mer om skinnpremieringen och om hur man bereder skinn, titta in till Annelie på livet på Livet på höjden där hon har ett mycket fint reportage.

Det sa klick.

Jag har börjat en fotokurs och med en lånad systemkamera har jag börjat utforska världen 
utanför kamerans färdiga inställningar.

Jag ville lära mig hur man får skarp fokusering och suddiga bakgrunder och redan
första träffen fick jag nyckeln till denna fantastiska värld. Jag har nämligen lärt mig något nytt och upptäckt en ny knapp, eller det är väl snarare något man vrider på. Den kallas BLÄNDAREN och hela min fotovärldsbild är förändrad.

Jag valde bländare 5,7 det vill säga så stor öppning som kameran tillät just då.

ISO, ljuskänsligheten satte jag på 200 och resterande fick kameran sköta själv.

Det var bara att sikta med autofokus knappen och trycka av. Kameran är en

Nikon D3100.

Se bara så roligt man kan ha med denna funktion. Här har vi  första veckans läxa.

Tema frukt eller grönsak med skärpa på den ena och suddigt på den andra och så

växlar man. Jag kanske är lättroad men det måste verkligen testas på allt så dyker

det upp lite mystiska bilder så vet ni vad det beror på. 

Ha det bäst.

Tulpanmani.

Hos floristen är det tulpanfrossa som gäller både hemma och på jobbet. Jag försöker
att hålla emot med det slutar ungefär likadant varje vecka. Jag kommer hem med en
helt fantastisk 10-pack som ibland förvandlas till något mer spännande med oftast bara lämnas åt sitt öde dvs. enbart njutning i en enkel vas.

Jag dyker ner i tulpanlådorna från Höglunds Blommor utanför Jönköping. De har de
mest ljuvliga godsaker man kan tänka sig. Ovanliga sorter som väcker habegär.

Så vacker att man skulle kunna äta upp den...
och tyärr vet jag inte vad den heter.

 

Tulpaner rakt upp och ner i vasen. Helt utan sällskap eller krusiduller.

Om man nu kan kalla dem raka....

 

Efter några dagar är det fritt fall.

 

Så fanns det tillslut bara två alternativ, slänga på komposten eller korta av dem till en

en liten låg knubbig bukett. 

En vecka går så fort och

det är snart dags att köpa nya.

Kram på er.

Idétorka eller plågsamt kreativ?

Hon sa att hon var nästan plågsamt kreativ och jag tror att jag förstod precis vad hon menade. Alla idéerna fanns där inne i huvudet och ville ut men frågan var inte hur
utan när. Hon sa också att hon lärt sig att se alla idéer hon bar på som sitt kapital och
att hon numera var nöjd med att bara plocka ut räntan. Så klokt att kunna tänka att
man faktiskt inte måste göra allt, åtminstone inte på en gång. Så trösterikt att veta
att när idétorkan kommer så är inte kapitalet slut, man har en hel idébank att ösa ur.

Sedan berättade hon om det stora bakslaget, när livet gick i spillror och idébanken
blev totalt ointressant. Det var ungefär i den vevan som hon fann tröst i det vardag-
liga och monotona arbetet, sticka, sy eller kanske rensa ogräs. När hon inte orkade komponera en ny rabatt grävde hon om trädgårdslandet och när hon inte orkade väva klippte hon mattrasor eller var det nu var hon gjorde.

Långt senare blev livet nästan som vanligt igen, inspirationen var tillbaka och banken,
ja den var lika sprängfylld som innan. Som en liten extra bonus hade hon dessutom
blivit väldigt klok och erfaren och själv jobbar jag stenhårt på att tänka lite mer som
hon.

Min lilla stilleben bricka som jag varierar efter årstid. Nu är det vita pärlhyacinter som gäller

med rosa ullband runt krukkanten.

Det kanske skulle passat med ett bildlöst inlägg idag men jag kan inte motstå
frestelsen att dela med mig lite av mitt idékapital eller kanske bara lite ränta. Det blir lite vårinspiration i all enkelhet. Mest sådant som naturen själv bjuder på,
blåbärsris, några enkla blommor och lite ullband och ullfilt som ju även de är ett
stycke natur om än i omvandlad form.

Är vasen lite småtrist kan man vira in den i lite ullfilt.

Egentligen behöver man inte ens en vas. Det går lika bra

med ett vanligt glas. Rosen är en Sweet Avalange och den

är stor, hållbar och alldeles alldeles underbar.

Tänk så snyggt det blir sedan när blåbärsriset slår ut och

visar sina rosa små blommor. Tavlan är en av mina favorit

tavlor. Den utstrålar ett slags lugn och frid.

Vi ses om några dagar igen skulle jag tro om jag inte får fullständig idé torka. Jag kan avslöja att det ligger ett och annat gammalt inlägg och väntar om det skulle var så. Annars är jag inte helt främmande för att ta en liten bloggpaus om det skulle behövas. En  bloggfasta kan kanske kännas lika välbehövlig och renande som en alldeles vanlig fasta.

Ha det så gott med vårinspirationen

alla ni där ute och sköt om er.

Gyllne morgon.

Dovt gryningsljus + frostig trädgård = sant

Vilken inspiration man får. Ljuset är milt och snällt mot kameran och man slipper
tänka på alla svåra skuggor.

 I jordgubbslandet har en arbetslös fågelkrämman fallit till marken.

Det är härligt med lite färg bland allt det dova.

Jag dyker ner bland bladen och den vackra ullen som jag ofta änvänder som

täckmaterial.

Jag brukar inte vara så spontan i mitt bloggande att jag går direkt från trädgården till

datorn och trycker på publiceraknappen, även om det kanske är själva i tanken med

en blogg. Jag vill gärna att bilderna ska få ligga till sig lite i väntan på den ultimata användningen. Likadant är det med själva skrivandet. Jag finputsar gärna på en och annan formulering och skrivbordet är fullt med små lappar med ord som kommer till

mig. Ord som kanske kan bli användbara.

Idag är det annorlunda. Vilken dag, vilka fotomöjligheter, vilken gyllne morgon. Vilken

lycka att det var jag som skulle " göra lagårn" och gick upp tidigt och fick se allt det

fina.

Ja ja skärpan blev väll inte så bra med jag hoppas att ni ser själva frostflingorna.

Backspegel på en Yamaha

Denhär bilden skulle jag vilja göra om tills jag blir riktigt nöjd med den så jag

tar på mig ytterkläderna och går ut för att göra om den med då har moppen

redan åkt iväg. Typiskt när tror ni att vi får så fin frost igen? Nästa vinter.

Så nu sitter jag här framför datorn med rykande färska bilder och fingrar som

fortfarande är som isbitar. Och nu trycker jag på publicera.

Ha en skön njutarsöndag.

Stora lamm och nya vanor

Jag har skaffat mig en ny vana. Istället för att ta en sen kvällstur ut till fåren sitter jag lugnt kvar framför datorn eller i TV-soffan. Nu är den första lamningsomgången
definitivt avslutad och närmare två månaders passande är över. Egentligen var det färdiglammat redan i början av februari och sedan dess har vi gått och väntat och
väntat på att en enda liten tacka skulle lamma. Tillslut nedkom hon med två små
svarta sötingar. Ett bagglamm på 4,2 kg och ett tacklamm på 3,9 kg och vi kunde 
pusta ut. Men idag blir det inga bilder på de små. Jag har roat mig med att försöka
fotografera de lite större lammen som blivit riktiga knubbisar. Den tyngsta av dem
vägde redan över 30 kg när jag ställde honom på vågen i förra veckan.

Titta den ser ju ut som en ko sa en av våra besökare. Ja får kan också bli svart och

vitbrokiga även om det inte är så vanligt. Det här lammet är en korsning mellan

dorset och finull och det är förmodligen lite gener från svart finull som skojar

till det lite.

Nu är det bara att njuta av alla mysiga lamm och ladda inför nästa omgång som blir i
april när Gotlandstackorna lammar. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag inte det är
så jobbigt som man skulle kunna tro det här med att springa till ladugården ett antal
extra gånger per dygn. Fåren ger mig så mycket tillbaka och det känns mer som att gå
ut och pratar med några kompisar. Har man flasklamm får man också känna på hur
det är att vara populär, omåttligt populär.

Ett litet flasklamm som försöker klättra upp i knät

på mig samtidigt som hon kollar in fickan där napp-

flaskan brukar vara.

Det är verkligen inte lätt att fotagrafera när lammen är så nyfikna att de helst

vill stå på mig. Jag tror jag ger upp.

En som inte gillar våra nya kvällsrutiner är vallhunden Max. Han är väldigt besviken
och tittar så där konstigt på mig som bara hundar kan. Klok som han är vet han att det
är matte som går till ladugården på kvällen och när det börjar bli dags har han mig under högbevakning för att inte missa något. Just då är det bara jag som gäller och vi förundras många gånger över hur han tar in all information och vet så mycket.




Såhär ser han ut vår Max. I brist på får är trädgårdasrbete och pinnar helt OK.



Ha det så gott.

Max och lammen hälsar.