Lite fint på graven

I morse tog jag en liten sväng till kyrkogården. Lite dagen efter kan man tycka men det hanns inte riktigt med igår. Dimmorna höll just på att lätta och kyrkogården var sådär stillsamt vacker och fint pyntad som den bara kan vara en gråmulen dag i november. 

Sorgen svepte in mig i vackra fina minnen som en varm skyddande filt. En skön sorg som man kan känna när man fått distans till det svåra. Alla sorger är olika, alla sår läker inte
men min saknad är ljus och fin och jag tro att vi får ses igen. "Jag tror att farmor har åkt hiss till himlen", sa dottern som var två år när hennes älskade farmor gick bort i cancer
bara 62 år gammal. Det var alldeles för tidigt i livet, både i hennes och i vårt. Jag ler åt minnet och känner att livet trots allt har gått vidare.

Ett litet sött mosshjärta  blir en fin gravdekoration.

Självpyntande grav med lite bellis under granriset.

Här får en strut i mossa  pryda graven.

Mosstrut med bland annat nobelisris, sidenrosor, ljung och  kottar.

Kyrkogårdens vackra allé skänker ett mäktigt lugn.

Ha en fridfull vecka

Elisabeth

Vid graven.

Idag är det Alla helgons dag, en dag som under stora delar av mitt liv passerat förbi
ganska obemärkt. På senare år har det blivit ändring på det och sedan pappas död i somras har dagen fått ett tydligare fokus.

Det låter kanske som ett "allhelgona maraton" men jag tror att det kan vara lite nyttigt, även sorgen och minnena måste få sin tid. Jag har aktivt besökt tre gravar, strosat runt på två kyrkogårdar och tittat på ännu fler gravar, missat några och varit på två fina Gudstjänster. Jag har grottat ner mig i  min sorg och allt elände med ändå kännt mig lite tröstad och kännt att det finns hopp.

Jag har två gravar som jag sköter om och det är väl bara att erkänna att men är lite

yrkesskadad. Jag tycker om att göra gravdekorationer, till och med sådana som

man massproducerar med tre kottar men privat vill jag gärna testa något nytt,

spänna bågen lite och utforska gränserna. Efter ett par år med hjärtan i olika former

blev det ett par srtutar med sidenrosor, mossa och lite murgröna från trädgården.

Hos svärföräldrarna blev det en mossboll och en ullboll och i förgrunden står

det en lite felplacerad julros som jag inte hade hjärta att ta bort.

Jag vill att gravdekorationerna ska kännas naturliga och lite "skogiga" och nu

vet jag precis vad ni tänker, man får inte ha plastblommor på kyrkogården. Själv  

kunde jag bara inte motstå mina bättre begagnade sidenrosor, man kan ju faktiskt

återanvända vissa saker. Här består i alla fall bottnarna av naturmaterial. Fast visst

hade det varit underbart med en riktig ros men...

Vad tröstar oss i sorgen? Alla vackra minnen, tankar om att det är livets gång och att allt
måste gå vidare. Ja visst, självklart och jag känner också hopp och tröst i det som de läste i kyrkan idag (Uppenbarelseboken 7:9-17) att döden inte är slutet. Livet kanske aldrig blir riktigt bra, åtminstone inte för alla och då måste man få tro på himmlen.


De ska inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen
eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty lammet(Jesus)som står mitt för tonen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.

Ha en riktigt fin fortsättning

på helgen.

Kram Elisabeth