Lavendel.

Lavandula augustifolia

Nu blommar lavendeln som bäst. Grönsakslandets stenlagda mittgång kantas av väldoftande häckar som omsvärmas av bin och fjärilar. Nu är det tid för njutning, tid att
unna sig för det finns ju så mycket, både roligt och ätbart, som man kan använda den till.

                                                                

Buketter

Plocka små buketter och häng på tork för kommande behov eller bara som dekoration.

Doftpåsar

Väldoft  för linneskåpet eller hela hemmet.

Lavendeltvål

Lätt och roligt pyssel att göra själv.

Krydda till lammkött

Läckert tillsammans med andra örtkryddor och flytande honung

men öderdosera inte.

I salladen

Grönsallat, tomater, valnötter och en dressing med lavendel,

honung och äppelcidervinäger blir smaskens.

Topping på tårtor och cup cakes

Alt.1

Blanda saften från en limefrukt med ett paket färskost.

Bred över kakan och strö över ett par nypor lavendel och rivet limeskal.

Alt. 2

Gör en glasyr med florsocker och vatten. Stö över blommorna.

Lavendelskorpor

Mums.

Lavendelsocker

Varva lavendel och socker i en burk. Gott till frukt och desserter.

Finaste "gåbortperesenten".

Om hundar gillar doften ska jag låta vara osagt men jag har sett att Max gärna luktar på

lavendeln. Häcken har också en praktisk betydelse för hundar och små barn som inte  är

så noga med var de sätter fötter och tassar. Det blir ett naturligt stopp, en gräns som många gånger räddat mina odlingar från att bli förstörda. Tänk om det fanns något som kunde hålla borta katterna....

 

Doft och smak av

sommar till er

Elisabeth

En rosbukett till.....

Efter mitt förra mastonontinlägg kommer här ett lite kortare. 

Denhär buketten är till er, alla ni som stöttat mig och min familj efter pappas död.
En blombukett, en påse bullar, sms eller ett vänligt ord betyder så mycket. Tack för alla fina kommentarer i förra inlägg. Ni är ju bara för goa. Tack.

Mmm. vad den luktar gott. En buskros vid namn ´Maidens Blush` som jag fick

av kompisarna när jag fyllde 30 år och det var ju inte så länge sedan. ;-)

Skönhet i förfall. Rosor är till och med vackra när de vissnar. Fast egentligen är jag ingen ros-

fantast. Jag gillar inte löss och sjukdomar och framför allt syndar jag ned beskärningen. Ni vet

den man skall göra när björken har musöron och då finns det ju så mycket annat som har

högre prioritet.

Sommaren har varit tuff på många sätt och vis men nu är det semester, vädret är varmt
och solen lyser från en klarblå himmel. Jag har en lång lista med saker som släpar efter och som måste göras men jag tar det i min egen takt och njuter av sommaren.

Visst är det väl förunderligt med sådana här härliga sommardagar och inte minst kvällar, man njuter som om varje dag var var den sista.

Sköt om er

Elisabeth

Pappa och jag.

Berättelsen om hur pappa och jag blev med får.
(De ser ut som ett väldigt långt blogginlägg men det tar under fyra minuter att läsa)

Jag minns inte riktigt hur det började men när jag föddes sa pappa till sin moster:
"Det är inget märkvärdigt med den ungen med hon är våran". Det låter som en bra start för ett barn tycker jag. Jag skulle kanske kunna säga det samma om min pappa: "Det är inget märkvärdigt med den pappan med han är våran". Fast nej, en alldeles vanlig pappa var han inte. Nu är pappa död och jag sitter här med alla mina minnen och ett halvskrivet tal som jag aldrig plockade fram på hans begravning i förra veckan. Så här kommer den, berättelsen om hur jag och pappa började med får.

Kistdekorationen. Mamma ville ha röda rosor och prästkragar. Jag gillar vita

kallor och sedan la jag till bella donna riddarsporrar. Det blir nästan lite likt deras

brudbukett men med lite modernare inslag. Eftersom de gifte sig på sextio talet och

det var lite svårt att fota i kyrkan har jag redigerat bilden så att färgerna blir lite

mer från den tiden.

Redan som liten lär min pappa ha sagt att när han blev stor skulle han köpa sina
morföräldrars gård, gården där han växte upp, men vägen dit blev ganska lång. Gården arrenderades ut, husen förföll och ängarna växte igen. Jag antar att han till slut fick nog och att längtan tillbaka till landet blev för stor. I mitten av sjuttiotalet skaffade han ett
tjugotal Gotlandstackor och av säljarna fick jag lammet Ulli. Tänk ett alldeles eget lamm. Det var på hösten och hon var i och för sig ganska stor men ändå. Mängder av rullar med fårnät sattes upp, ladugården renoverades och med hjälp av motorsågen och fåren började sedan ängarna att restaureras. Det var naturligtvis mycket arbete och när huset på gården småningom var i sådant skick att man kunde flytta in i det hade jag redan hunnit bli så gammal att det var dags att flytta hemmifrån.

Vad vill en dotter ge för blomma till sin fåraherde till pappa?  En krans i ull

kanske? En florist dotter vill ge något annorlunda och en liten utmaning till sig

själv. Något som är lite vi. Rosor i rött och två rosa nyanser, kallor, klematis

och texasgräs

Oj vad det var roligt att ha får. Jag och tackorna blev snabbt bästisar och jag hängde
i ladugården för jämnan. Jag gav de små lammen namn och när pappa märkte dem i öronen höll jag dem i famnen. Vi körde hö, satte stänge, skötte djuren, odlade potatis
och morötter, plockade bär och svamp och jag vet inte allt och pappa delade gärna med sig av sin kunskap. Av pappa lärde jag mig kanske framför allt att arbete var roligt, allra helst det arbete man gjorde år sig själv. 

Pappa tyckte att det var viktigt med kunskap, inte nödvändigtvis en hög utbildning, men kunskap. När vi andra tittade på TV-serier och meningslöst underhållningsvåld blev pappa rastlös och plockade fram en bok. Han var intresserad av teknik och ville alltid testa det som var nytt. Trots det var han djupt förankrad i den smålänska myllan, väl medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Gamla kunskaper var lika viktiga som nya och blev det dåliga tider klarade man sig alltid bara man hade en liten gård, resonerade pappa.

En lite mer traditionell begravningskrans med riktig sommarängskänsla från en

naturälskare till en annan. Rosa riddarsporre, blå bella donna riddarsporre, acua

rosor, alströmeria och hortensia. Kransstommen har jag klätt med bergenia blad

från trädgården.

Vad som såhär i efterhand förundrar mig är hur pappa lyckades engagera så många i arbetet på gården. Förutom vår familj var det kusinernas familj, pappas moster Rut och en och annan granne involverad. Inte undra på att det blev roligt med ett sådant sällskap. Jag växte upp (även om jag inte bodde där) på ett idylliskt småjordbruk. Kanske var det där någon gång pappa kom på alla sina ordspråk: "Lite bättre för varje dag". "Uppskjut inte till morgondagen det du kan göra idag" och klassikern "Det vill gärna bli bra det vi gör" och några till. Kanske var vi lite självhushållnings nördar men det var en sådan känsla att veta att det som låg på talriken hade vi själva producerat. Det kändes helt OK att att säga att det gärna vill bli bra.

Så småningom blev mitt fårintresse större. Jag följde med pappa på fårkurser, studiebesök och baggauktioner och långt senare, för tolv år sedan, flyttade de första fåren hit till Högagärde. Då hade pappa redan fått diagnosen Parkinsson. De följande tio åren flöt i stort sett på som vanligt fast lite skakigare, stelare och tystare men jag upplevde aldrig att pappa var bitter över sin sjukdom eller att han skämdes över skakningarna. Så för några år sedan började det gå utför med en väldig fart och i vintras
var katastrofen ett faktum, pappa kunde inta bo kvar hemma.

För ett par veckor sedan dog pappa lugnt och stilla i sin säng på äldreboendet endast 72 år gammal. Döden kom som en befrielse och han fick flytta hem till Gud. Då hade vi för länge sedan slutat be om under och på sätt och vis hade vi sörjt honom i flera år. Just nu finns det, lustigt nog, inga varför kvar och det som slår mig  är att tiden ändå bara är en parantes i evigheten. Vi får det liv vi får och måste göra det bästa av det. Lidande och död är en del av livet precis som allt det vackra och lyckliga. Jag känner både tacksamhet och saknad men också en frid över att vi  en gång kommer att få ses igen.

Kram Elisabeth

En ros för varje år som mina föräldrar var gifta med

varandra. Det hann bli 49 år. Fotot är taget med mobilen
och lånat av min bror.

Hur hamnade du här?

Ja det kan man ju fråga sig. Tittade du in av en ren slump eller var det ett medvetet val. Eller har du kanske knappat in något sökord på datorn på jakt efter viktiga fakta. Hur som helst är du välkommen hit. Stäng ner kvickt, som man ju faktiskt gör ibland, eller stanna kvar en stund och hämta andan lite. Följ livet i trädgården och i fårhagarna och gläds med mig eller förfsas om du så vill.

Själv gillar jag statistik. Jag kommer aldrig ihåg siffror men likväl tycker jag om att för- djupa mig i dem, analysera och fundera och det är det som det här lilla inlägget ska handla om. Ni som har egen blogg vet säkert att under fliken statistik - trafikkällor finns
det en massa spännande läsning att fördjupa sig i och ibland förvånas över. Här kommer
en liten topplista på de tio vanligaste sökorden som gör att man kanske hamnar just hos mig.

Sökords tio i topp

På plats 10. Lila vallmo.

På plats 9 .Trädgårdsskor.

Fynd från trädgårdsmässan. De är hur sköna som

helst och precis som någon förutspådde så har de

ändrat färg.

 På plats 8. Fårskinn.

Ett minst sagt udda mattskinn från ett Gotlandsfår och en
lite svalkande eller kanske värmande vintebild.

På plats 7. Magnus Wuollo.

 Magnus kom 2:a på fårklippnings SM. Övriga deltagare
hittar man kanske på många andra platser men Magnus
hittar man här.

På plats 6. Blå bergvallmo.

Vacker och lite ovanlig. Blå bergvallmo är en riktig

snackis och en blomma som många vill veta med om.

På plats 5. Lantträdgård.

Grusgång, fruktträd, bär, grönsaker och gammaldags

härdiga perenner är några nyckelord till lantträdgården.

Kanske är det så man bäst beskriver vår trädgård.

På plats 4. Flasklamm.

På plats 3 till 1. Högagärde i olika kombinationer.

Det var kanske inte helt oväntat. Hur som helst är det väldans skoj att ni fortsätter att

titta in och lämnar en liten kommentar då och då. Vad vore egentligen bloggen utan er.

Det är ju ni som gör halva jobbet även om jag misstänker att ni  har annat för er såhär i semestertider.

Ha det bäst.
Elisabeth.

Inne.

Eftersom vädret är som det är tänkte jag att vi kunde hålla oss inne idag.

Det blir lite mys i TV-soffan. Vi äter jordgubbar med mjölk, drar en filt över oss och ångrar att vi inte hyrde en film. Riddarsporrarna som knäcktes av regnet hamnade i en
vas istället. Inget ont som inte har något gott med sig som man brukar säga (men de skymmer ju TVn)

Fårskinn.

Det är bara att erkänna att jag är en stor fårnörd som gillar att pyssla. Det finns ett och annat fårskinn hemma, en och annan kudde, en del tovat och lite skinntryck. Sedan finns
det två håriga katter, en långhårig border collie, fyra personer som älskar att äta
framför TVn och vissa som vill sova framför TVn  i ladugårdskläder.............Vi klagar inte, vi anpassar oss och den vita soffan kommer att förbli en dröm. Vita fårskinn
däremot kan jag inte få nog av just nu. Tro det eller ej, men fårskinn verkar inte kunna bli särskilt smutsiga, inte ens de vita. Förra året köpte vi några leichestertackor så nu ska det bli mer vita lockiga skinn.

Kohudar.

Det finns de som tycket att tre kohudar är två för mycket och jag är beredd att hålla med. Men det är ju så otroligt praktiskt och lätt att hålla rent att det egentligen inte finns några alternativ, åtminstone inte om man vill ha en liten större matta. Naturmaterial är fantastiska. Just dethär koskinnet kommer från en av våra allra sista Herefordkossor och därför blir det lite speciellt för oss.



Lite pyssel.

Vackra band, spetsar och ullgarn får gärna ligga framme som dekoration så att man vet

vad man har när pyssellusten kommer smygande. Fast just nu är jag mer sugen på lite

trädgårdsjobb.

Kram på er

Elisabeth



Regntung

Regntunga skyar, regntunga pioner och kanske också lite rengntung till sinnet.

I söndags kväll kom vi hem till ett delvis översvämmat Småland. 76 mm regn hade satt sina spår på vissa håll men vi som bor högt har klarat oss undan med en urrunnen väg och knäckta perenner, så jag ska väl inte klaga. Jo förresten jag tänker klaga. Vem gillar egentligen för mycket regn, inte jag och inte fåren, inte någon.

Och inte pionerna.´Bowl of Beauty` hade klarat sig bäst kanske för att den är enkelblommande och har stadiga stjälkar. De fyllda pionerna var ingen vacker syn

och´Sara Bernard` och hennes kompisar hängde tunt. De stackars riddarsporrarna var också illa medfarna.

I grannbyarna, där vattnet från våra marker så småningom rinner ut, blev det som ni ser lite för mycket men hästarna tog det ändå ganska kallt.





Nu väntar vi bara på att vattnet ska sjunka undan och markerna torka upp lite så att livet
kan rulla på som vanligt igen med trädgårdsslysslorna och det lite mer "bonniga" jobbet.
Vi hann tack och lov avsluta ensilageskörden innan regnet kom för det lär nog dröja innan man kan komma ut med traktor på åkrarna igen.

 Simma lugnt

Elisabeth

Sommargäster

Här har vi årets sommargäster, en brokig men härlig skara nötkreatur som ska hjälpa oss
och fåren att hålla efter gräset under hela långa sommaren. De är alla glada och nyfikna och poserar mer än gärna framför fotografen.

En charolais kviga  har spanat in oss.

Själva hade vi Hereforddjur fram tills för några år sedan men vi har inte hunnit öka upp antalet får än i förhållande till vår areal. Fåren hinner helt enkelt inte äta upp allt gräs. Dessutom är det ovärderligt att ha olika djurslag som betar i markerna. De gillar delvis olika växter, betar på lite olika vis och har inte inte riktigt samma sorts parasiter (maskar i magen). Det sista är en klar fördel eftersom vi är ekologiska och inte får avmaska våra djur rutinmässigt. De små lammen är mycket känsliga för parasiter och bör absolut få komma ut på ett parasitfritt bete när vi släpper ut dem på våren. Man brukar räkna ett bete som parasit fritt när det inte betats av får under en vinter, en sommar och ytterligare en vinter.      

Nyanser av brunt och vitt.

En köttraskviga och en till



En riktig liten söting.

Det är en liten behändig flock med ett par stabila köttraskor i ledningen, deras kalvar, några kvigor och sist men inte minst en riktigt maffig Herefordtjur. Det händer att jag blir lite nostalgisk och saknar våra egna Hereforddjur men det går fort över. Vid närmare eftertanke är det nog gödseln som vi saknar allra allra mest. Det kan ju låta lite konstigt för den oinvigde men all näring är guld värd. Det vet alla vi som odlar.

Ha det gott

Elisabeth



De ljuger.....

...... alla de som säger att det är så lättskött med växter i kruka. Det skall fixas och
pysslas även här. Rätt jord och rätt växter på rätt plats. Vattning ,gödning och plocka,
plocka, plocka alla gamla vissna blommor som annars skulle gått i frö och fått växten att
tro att nu är det slut för i år, nu kan jag sluta blomma.

I år var det riktigt segt med att komma till skott med växtinköpen och planterandet och
som vanligt skyller jag på att pencéerna var så fina att jag bara inte hade hjärta att slänga dem på komposten för än alldeles nyligen.

Får jag presentera årets sommarblomsplanteringar i  de stora zinkkrukorna.

På uteplatsen utanför köksingången går planteringen i ljuvaste pastell. Aprikos svartöga,

rosa dubbel petunia, vit lavendel, spici bell, silverfall, muhlenbeckia och blåsvingel.

Zinkrukan på grusgången är inte riktigt färdig än. Här blir det lite kallare färgtoner som kombos till rabatten utmed grusgången. Rosa dubbel margurit, lila fjärilslavendel, grusnejlika, jätteverbena, ett tufsigt gräs och givetvis silverfall men än finns det plats
för fler i gemenskapen.

Jaha då var det bara och slå sig till ro och vänta på att de skall växa till sig då.....
Fast jag har bottnat med fårgödsel  och själva vattningen har man ju inte behövt tänka
på denhär sommaren.

Ha det gott.

Elisabeth