Pappa och jag.

Berättelsen om hur pappa och jag blev med får.
(De ser ut som ett väldigt långt blogginlägg men det tar under fyra minuter att läsa)

Jag minns inte riktigt hur det började men när jag föddes sa pappa till sin moster:
"Det är inget märkvärdigt med den ungen med hon är våran". Det låter som en bra start för ett barn tycker jag. Jag skulle kanske kunna säga det samma om min pappa: "Det är inget märkvärdigt med den pappan med han är våran". Fast nej, en alldeles vanlig pappa var han inte. Nu är pappa död och jag sitter här med alla mina minnen och ett halvskrivet tal som jag aldrig plockade fram på hans begravning i förra veckan. Så här kommer den, berättelsen om hur jag och pappa började med får.

Kistdekorationen. Mamma ville ha röda rosor och prästkragar. Jag gillar vita

kallor och sedan la jag till bella donna riddarsporrar. Det blir nästan lite likt deras

brudbukett men med lite modernare inslag. Eftersom de gifte sig på sextio talet och

det var lite svårt att fota i kyrkan har jag redigerat bilden så att färgerna blir lite

mer från den tiden.

Redan som liten lär min pappa ha sagt att när han blev stor skulle han köpa sina
morföräldrars gård, gården där han växte upp, men vägen dit blev ganska lång. Gården arrenderades ut, husen förföll och ängarna växte igen. Jag antar att han till slut fick nog och att längtan tillbaka till landet blev för stor. I mitten av sjuttiotalet skaffade han ett
tjugotal Gotlandstackor och av säljarna fick jag lammet Ulli. Tänk ett alldeles eget lamm. Det var på hösten och hon var i och för sig ganska stor men ändå. Mängder av rullar med fårnät sattes upp, ladugården renoverades och med hjälp av motorsågen och fåren började sedan ängarna att restaureras. Det var naturligtvis mycket arbete och när huset på gården småningom var i sådant skick att man kunde flytta in i det hade jag redan hunnit bli så gammal att det var dags att flytta hemmifrån.

Vad vill en dotter ge för blomma till sin fåraherde till pappa?  En krans i ull

kanske? En florist dotter vill ge något annorlunda och en liten utmaning till sig

själv. Något som är lite vi. Rosor i rött och två rosa nyanser, kallor, klematis

och texasgräs

Oj vad det var roligt att ha får. Jag och tackorna blev snabbt bästisar och jag hängde
i ladugården för jämnan. Jag gav de små lammen namn och när pappa märkte dem i öronen höll jag dem i famnen. Vi körde hö, satte stänge, skötte djuren, odlade potatis
och morötter, plockade bär och svamp och jag vet inte allt och pappa delade gärna med sig av sin kunskap. Av pappa lärde jag mig kanske framför allt att arbete var roligt, allra helst det arbete man gjorde år sig själv. 

Pappa tyckte att det var viktigt med kunskap, inte nödvändigtvis en hög utbildning, men kunskap. När vi andra tittade på TV-serier och meningslöst underhållningsvåld blev pappa rastlös och plockade fram en bok. Han var intresserad av teknik och ville alltid testa det som var nytt. Trots det var han djupt förankrad i den smålänska myllan, väl medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Gamla kunskaper var lika viktiga som nya och blev det dåliga tider klarade man sig alltid bara man hade en liten gård, resonerade pappa.

En lite mer traditionell begravningskrans med riktig sommarängskänsla från en

naturälskare till en annan. Rosa riddarsporre, blå bella donna riddarsporre, acua

rosor, alströmeria och hortensia. Kransstommen har jag klätt med bergenia blad

från trädgården.

Vad som såhär i efterhand förundrar mig är hur pappa lyckades engagera så många i arbetet på gården. Förutom vår familj var det kusinernas familj, pappas moster Rut och en och annan granne involverad. Inte undra på att det blev roligt med ett sådant sällskap. Jag växte upp (även om jag inte bodde där) på ett idylliskt småjordbruk. Kanske var det där någon gång pappa kom på alla sina ordspråk: "Lite bättre för varje dag". "Uppskjut inte till morgondagen det du kan göra idag" och klassikern "Det vill gärna bli bra det vi gör" och några till. Kanske var vi lite självhushållnings nördar men det var en sådan känsla att veta att det som låg på talriken hade vi själva producerat. Det kändes helt OK att att säga att det gärna vill bli bra.

Så småningom blev mitt fårintresse större. Jag följde med pappa på fårkurser, studiebesök och baggauktioner och långt senare, för tolv år sedan, flyttade de första fåren hit till Högagärde. Då hade pappa redan fått diagnosen Parkinsson. De följande tio åren flöt i stort sett på som vanligt fast lite skakigare, stelare och tystare men jag upplevde aldrig att pappa var bitter över sin sjukdom eller att han skämdes över skakningarna. Så för några år sedan började det gå utför med en väldig fart och i vintras
var katastrofen ett faktum, pappa kunde inta bo kvar hemma.

För ett par veckor sedan dog pappa lugnt och stilla i sin säng på äldreboendet endast 72 år gammal. Döden kom som en befrielse och han fick flytta hem till Gud. Då hade vi för länge sedan slutat be om under och på sätt och vis hade vi sörjt honom i flera år. Just nu finns det, lustigt nog, inga varför kvar och det som slår mig  är att tiden ändå bara är en parantes i evigheten. Vi får det liv vi får och måste göra det bästa av det. Lidande och död är en del av livet precis som allt det vackra och lyckliga. Jag känner både tacksamhet och saknad men också en frid över att vi  en gång kommer att få ses igen.

Kram Elisabeth

En ros för varje år som mina föräldrar var gifta med

varandra. Det hann bli 49 år. Fotot är taget med mobilen
och lånat av min bror.