Fårens hagar - den stora trädgården.

Fåren delar mitt intresse för blommor fast på ett lite annat sätt. Att leta reda på  

den allra godaste och smaskigaste blomman och det spädaste gräset och äta det 

först är fårets strategi vad det gäller mat. Deras sätt att beta kallas selektiv

betning. 

Min strategi är att vårda och bevara ängarna. Jag tar fåren till hjälp men ser till att

de vilda, vackra och ibland sällsynta blommorna  inte alltid hamnar i deras magar. 

Allra bäst är det kanske om man har djur av fler djurslag  som gillar olika växter

och betar på olika sätt men så är det ju inte alltid.

Betesmarkerna får inte växa igen med lövsly men inte heller bli så hårt betade att

bara gräset överlever. Fåren är våra bästa hjälpredor i kampen mot igenväxningen.

Inget djur är så duktigt på att pilla i sig sly som just fåret men sedan måste man  

planera betesgången på ett sådant sätt att blommorna bevaras. Det kan betyda

att vi ena året släpper fåren sent på ett visst bete när att orkidéer och andra

små skönheter har hunnit blomma över. Ett annat år får fåren beta samma betes-

hage tidigt på säsongen för att hålla efter annan växtlighet som annars skulle

sprida sig lite för mycket.

  

Så har vi det där men EU-bidrag och EU:s regelverk för hur ett bete ska se ut för
att vara godkänt. Lite skämtsamt brukar EU:s syn på saken kallas för grässvåls-fundamentalism. När kontrollanten kommer ska gräset vara kort, så kort att det förmodligen inte finns några blommor kvar. Det finns också bestämmelser för hur
mycket träd det får finnas i betesmarkerna och det är inte alls lika många som
vi enligt tradition tycker är lagom här i Sverige. Av någon lustig anledning verkar
det också som om alla träd ska vara gamla. Har man bara en gnutta sunt bond-
förnuft vet man att även stora träd en gång varit små.

Både bönder och andra naturvänner ställer sig mycket frågande till de bestämmelser
som nu gäller. Själv undrar jag hur vi ska göra för att följa vår övertygelse att
bevara våra ängar och samtidigt kunna behålla våra stöd. Nej det är kanske bäst
att jag går ut med röjsågen en sväng och kör av det där älggräset (älgört) som
lyckats växa sig högt. Jag som bara ville vara lite extra rädd om ängabollarna,
gullvivorna och humleblomstren och rädda dem undan fårens fin smakande gommar 
i våras.

Här ser det ut som om fåren har väldigt mycket att äta men jag kan tala om att de
trots det var lite missnöjda. Sanningen är att vi släpte dem lite för sent på just
detta bete. Gräset hann bli alldeles för grovt och högt för att vara sådär gott och näringsrikt som det borde vara. Den gula johannesörten som syns i mängder på
bilderna i detta inlägg, verkar inte heller vara så populär.

Jag har hittat en liten blomma som i mina ögon är en riktig raritet, nämligen

slåttergubben. Tänk jag var nästan lite rädd att fåren gått lite väl hårt fram.

Det är som ni förstår en utmaning och en enorm glädje att få vårda betes-

markerna på vår egen lilla plats på jorden, en gård som varit i min mans släkt i många, många generationer. Jag gläds verkligen över alla vackra blommor och

jag älskar mina får annars tror jag inte att jag  skulle orka hålla på. Det är ju trots

allt ett ganska slitsamt arbete att vara bonde.

Alla ni trädgårdsälskare  som slutat läsa för länge sedan - eller inte ens börjat för

att det var ett får som första bild - här kommer lite för er. Visst är det vackert med

gult. Mustiga  sensommarfärger i gult, serice och blålila. Blommande gräs som

ger ett lite vilt och dimmigt uttryck. Ta en titt på dikesrenen och låt er inspireras 

av naturen. Här finns der mycket att hämta så jag tror att jag återkommer till

ämnet senare.

Ha det gott.

Flitiga Lisa