onsdag 27 juli 2011

Fårens hagar - den stora trädgården.

Fåren delar mitt intresse för blommor fast på ett lite annat sätt. Att leta reda på  
den allra godaste och smaskigaste blomman och det spädaste gräset och äta det 
först är fårets strategi vad det gäller mat. Deras sätt att beta kallas selektiv
betning. 


Min strategi är att vårda och bevara ängarna. Jag tar fåren till hjälp men ser till att
de vilda, vackra och ibland sällsynta blommorna  inte alltid hamnar i deras magar. 
Allra bäst är det kanske om man har djur av fler djurslag  som gillar olika växter
och betar på olika sätt men så är det ju inte alltid.



Betesmarkerna får inte växa igen med lövsly men inte heller bli så hårt betade att
bara gräset överlever. Fåren är våra bästa hjälpredor i kampen mot igenväxningen.
Inget djur är så duktigt på att pilla i sig sly som just fåret men sedan måste man  
planera betesgången på ett sådant sätt att blommorna bevaras. Det kan betyda
att vi ena året släpper fåren sent på ett visst bete när att orkidéer och andra
små skönheter har hunnit blomma över. Ett annat år får fåren beta samma betes-
hage tidigt på säsongen för att hålla efter annan växtlighet som annars skulle
sprida sig lite för mycket.

  

Så har vi det där men EU-bidrag och EU:s regelverk för hur ett bete ska se ut för
att vara godkänt. Lite skämtsamt brukar EU:s syn på saken kallas för grässvåls-fundamentalism. När kontrollanten kommer ska gräset vara kort, så kort att det förmodligen inte finns några blommor kvar. Det finns också bestämmelser för hur
mycket träd det får finnas i betesmarkerna och det är inte alls lika många som
vi enligt tradition tycker är lagom här i Sverige. Av någon lustig anledning verkar
det också som om alla träd ska vara gamla. Har man bara en gnutta sunt bond-
förnuft vet man att även stora träd en gång varit små.



Både bönder och andra naturvänner ställer sig mycket frågande till de bestämmelser
som nu gäller. Själv undrar jag hur vi ska göra för att följa vår övertygelse att
bevara våra ängar och samtidigt kunna behålla våra stöd. Nej det är kanske bäst
att jag går ut med röjsågen en sväng och kör av det där älggräset (älgört) som
lyckats växa sig högt. Jag som bara ville vara lite extra rädd om ängabollarna,
gullvivorna och humleblomstren och rädda dem undan fårens fin smakande gommar 
i våras.




Här ser det ut som om fåren har väldigt mycket att äta men jag kan tala om att de
trots det var lite missnöjda. Sanningen är att vi släpte dem lite för sent på just
detta bete. Gräset hann bli alldeles för grovt och högt för att vara sådär gott och näringsrikt som det borde vara. Den gula johannesörten som syns i mängder på
bilderna i detta inlägg, verkar inte heller vara så populär.



Jag har hittat en liten blomma som i mina ögon är en riktig raritet, nämligen
slåttergubben. Tänk jag var nästan lite rädd att fåren gått lite väl hårt fram.



Det är som ni förstår en utmaning och en enorm glädje att få vårda betes-
markerna på vår egen lilla plats på jorden, en gård som varit i min mans släkt i många, många generationer. Jag gläds verkligen över alla vackra blommor och
jag älskar mina får annars tror jag inte att jag  skulle orka hålla på. Det är ju trots
allt ett ganska slitsamt arbete att vara bonde.

Alla ni trädgårdsälskare  som slutat läsa för länge sedan - eller inte ens börjat för
att det var ett får som första bild - här kommer lite för er. Visst är det vackert med
gult. Mustiga  sensommarfärger i gult, serice och blålila. Blommande gräs som
ger ett lite vilt och dimmigt uttryck. Ta en titt på dikesrenen och låt er inspireras 
av naturen. Här finns der mycket att hämta så jag tror att jag återkommer till
ämnet senare.

Ha det gott.
Flitiga Lisa



8 kommentarer:

  1. Hej. Vilket bra inlägg. Kommer nog att länka till detta då det säger nästan allt! Hoppas det går bra?
    Att vårda betet är verkligen en konst i sig, här betar vi växelvis med får och hästar vilket visat sig passa våra marker väldigt bra.
    I år behöver vi mer bete eftersom fåren inte växer på sig som dom ska... Det är som du säger: inte alltid det finns bete fast det ser ut att vara massor kvar.
    Ja, att läsa av betet är inte alltid så enkelt som det ser ut!

    SvaraRadera
  2. Jag håller med ovanstående inlägg! Tillägger dessutom att det är så trevligt med alla vackra djur och natur bilder! GILLAR!

    SvaraRadera
  3. Jag högaktar och beundrar ert sätt att vårda er mark. Stora ord men jo, det är tack vare er och alla andra markägare som verkligen är intresserade och kunniga i ämnet som vårt vackra landskap fortfarande har en chans. Och så då EU med sina regelverk... det är ju så förbålt idiotiskt så det är inte sant.

    Älskar dina fårbilder... de ser faktiskt lite fåraktiga ut men bara ibland :-)

    Kram Anna Vattenkanna

    SvaraRadera
  4. Vilket bra inlägg! Hade kontroll från Länsstyrelsen i fjol som tyckte att ett bete var för "slarvigt betat". Blir så trött på byråkratin som inte tar hänsyn till rotationsbete och de förutsättningar man har på sina marker. Johannesört är giftigt så den äter dom bara om det inte finns annat att äta. Dödligt giftig ska jag kanske tillägga.
    Trevligt med trädgård men jag gillar ju dina fårinlägg bäst!
    Hälsningar från Annelie i Norrbotten som har får...

    SvaraRadera
  5. Vilket fantastiskt arbete ni lägger ner för att bevara vackra ängsmarker med en rik flora!
    Hoppas att EU:s regelverk kan ändras snart så det inte motarbetar er fina insats (fast det är nog för mycket att hoppas på...)
    Kram

    SvaraRadera
  6. Hej Elisabet
    Vilken underbar Blogg du har. Fina bilder som både är inspirerande och vackra och dessutom så skriver du så himla bra.
    Kram
    Monica

    SvaraRadera
  7. Så underbara bilder på fåren, intressant att få liten inblick i fårbondens mödor och tänkande. Nä, kan tänka att praktik och teori inte alltid stämmer överens.. Tack för fina bilder och intressant text!

    SvaraRadera
  8. Jättefint inlägg !!
    Ger ni era gotlandsfår mineraler med eller utan koppar?

    SvaraRadera