Älskad och hatad.

O, visst är den bedårande vacker och helt överdådig min självsådda pionvallmo.
Jag har haft den så länge att jag inte minns vad den heter och den dyker upp lite
varstans. När man som jag inte riktigt vågar tro att den nyplanterade perenn-
rabbatten kan ståta på egen hand är den ettåriga pionvallmon ett bra komplement.

Tills man en dag inser att det kan bli för mycket av det goda. Visst är det härligt
med växter som tar för sig men kanske inte på bekostnad av andra. Dags för den
stränga trädgårdsmästaren att ta tag i situationen och ge de lite mer försiktigare 
växterna en chans. Som en riktig skolfröken känner jag mig, hård men rättvis.
Alla måste få synas och komma till sin rätt och hitta kompisar som de trivs med.

Så en dag fick jag helt enkelt nog och drog upp dem allihop. De flesta hamnade på

komposten men  en stor maffig bukett tog jag i alla fall in och satte i en vas. Det

är så sällan jag unnar mig något så stort även om trädgården är full av blommor. 

Ännu är jorden i rabatten helt rosa efter alla fallna kronblad och nästa år är de

säkert välkomna igen, fast i en lite mindre mängd skulle jag tro.

Fluffigt och kompakt på samma gång blir det om man gör en liten låg bukett av

pionvallmon. Det blir mycket färg och mycket blomma på en gång och då är det

snyggt med något som bryter av som tex. en liten klematis slinga och ett hjärta

som blickfång.

Spici Bell heter den söta krukväxten.

När fägringen tar slut, och det gör den fort, kan man glädjas åt frökapslarna. 

Allra snyggast är de när de är gröna och färska men om man gillar eterneller så

kan man torka dem.

Frökapslarna har jag stuckit ner tätt, tätt i en bit oasis. Riktigt lågt, runt och

kompakt ska det vara för att bli snyggt. Det är viktigt med en jämn form för

att få harmoni.

Som kronan på verket kar jag stuckit ner en liten orkide klocka i arrangemanget.

Just orkide klockor har nog blivit lite av ett signum för som mig som florist.

Det började som ett försök att göra något av butikens alla halvtaskiga orkidéer

som stod och skrotade bakom kulisserna och numera är det något som varken

kunderna eller jag vill vara utan. Har vi inga dåliga stänglar att plocka klockor på
får jag lätt abstinens.

Några varv med ett läckert melerat ullgarn täcker oasisen som gärna vill synas vid

krukkanten annars. Om orkide klockorna är mitt signum som florist så vet jag med

bestämdhet att ullen har blivit mitt signum som bloggpysslare.

Ut i trädgården med er nu och plocka er en riktig blomsterbukett eller gör något

annat roligt pyssligt med blommorna.

Ha en skön söndag.

Flitiga Lisa