måndag 13 januari 2014

(Trädgårds)identitet.

Jag tänkte skriva lite om trädgårdsidentitet, om vad som är min trädgådsstil men så upptäckte jag att det faktiskt blev mycket, mycket djupare. 

Kanske är det så att det där med trädgård ändå berör oss lite djupare än mycket annat. Det handlar om liv och död. Skönhet och förfall. Årstidsväxlingar. Pånyttfödelse.

Vi pratar om identitet en kompis och jag. Själv gav hon upp sitt gamla intresse sen ungdomen och tänkte ägna sig åt annat. Det gick inte särskilt bra i det långa loppet. Hon var inte hon längre och tillslut sa ungarna "mamma du måste börja igen". 

Nu, inte till jul, blommar mina julrosor och jag har just räddat några undan snön.

Själv tror min kompis att jag är "trädgård". Det är ju rätt på sätt och vis men det skulle 
lika gärna kunna vara något annat skapande och kreativt. Trädgården är bara ett sätt för mig att uttrycka mig och jag tror att jag i längden skulle, om inte hata så i alla fall bli ordentligt urless på att klippa någon annans gräs eller rensa någon annans ogräs utan att själv få bestämma hur det skulle se ut i rabatterna.

Sedan är jag "får" också. Det vet ni ju ni som hänger här på bloggen. Jag kan också gå igång något kopiöst på okunniga beskyllningar mot lantbruket och en och annan gång låter jag min ilska pysa över här. Ibland rör jag om i grytan och upptäcker nya sidor hos mig själv men jag lär aldrig vakna upp som vare sig statsminister eller fotbollsproffs. Alla vet 
vi också vad en skön miljö gör med oss människor. Hur vi växer och utvecklas och hur förödande motsatsen kan vara för oss, precis som för växterna.



Men vem är jag om allt det som jag tar för givet försvinner. Om jag blir sjuk, lam eller döv på ett öra till. Om jag blir arbetslös och får gå från gård och grund. Om jag förlorar någon som står mig nära, om vännerna sviker, självförtroendet är nere på noll och allt faller. Jag vet, jag har varit där, ibland, precis som de flesta av oss. Då finns det bara en sak kvar. Min klippa, min räddare, min botten på allt det svåra som gör att jag inte drunknar är Jesus. Det är där jag ytterst har min identitet. Där spelar allt det yttre mindre roll. Där är jag bara jag. Jag får gråta ut, bryta ihop och gå vidare. Lära mig att förlåta mig själv och andra, öva upp min tacksamhet och min empati och låta min tro bli handling. 



Jag pratar sällan om min tro. Det är väl sådana vi är, de flesta av oss. Det blir för privat 
på något vis och det kan vara svårt att sticka ut och att gå mot strömmen. Man vet också att omgivningen förväntar sig att den med en tro ska leverera. Leva godare, perfektare och givetvis ha svar på alla frågorna. Många ber sin aftonbön i smyg och vet att när livet krisar säger vi precis som lärjungarna sa till Jesus " Herre till vem skulle vi gå? " (Joh 6:28)



Allt gott till er
Elisabeth



6 kommentarer:

  1. Tack för ett fint och tänkvärt inlägg. Jag kommer att ha en lång jobbig tid framför mig men den får jag hjälp med.Får också kraft att klara av det från en som alltid har brytt sin om oss, även om vi inte alltid tror det, för vi vill att det skall ske på ett visst sätt.
    Önskar dig all lycka på din gård med fåren blommorna och familjen
    Kram Meta

    SvaraRadera
  2. Fina bilder och vacker text! Kram Anna

    SvaraRadera
  3. Jättefina och kloka ord, för hur ska vi kunna leva om vi inte kan hoppas och tro.

    Kramar Birgitta

    SvaraRadera
  4. Vilken vacker bild på dig! Den andas precis det du beskriver att du är! Och livet är så härligt och tänk att just vi fått förmånen att vårda det på bästa sätt! Och att fylla det med det vi tycker är viktigt och att lära oss att se, lyssna och känna. Tack för ännu ett tänkvärt och fint inlägg!

    Ha en fortsatt fin vintervecka!
    Kramar från Eva-Mari

    SvaraRadera
  5. Jag har genom åren lärt mig att stå för det jag tror på och jag är djupt troende och ber mina kvällsböner varenda kväll. Många som känner mig tror kanske inte det men frågar man mig så svarar jag precis hur det är. Och så många förvånade miner man får se......det är märkligt. Att tro måste väl få vara lika självklart som att inte göra det.....

    Det var ett väldigt fint inlägg och bilden på dig är bedårande!

    Agneta kram

    SvaraRadera
  6. Vilket djupt och tänkvärt inlägg. Det jag beundrar med troende personer är att de är så trygga, precis som du beskriver.
    Vackert med julrosorna!

    SvaraRadera