Lammrapport.

På självaste julafton fick vi årets första (ja man säger så) lammunge och sedan dess har det rullat på i en lugn men jämn takt under en hel månad. Sista veckan har det däremot varit helt stopp. Vi har en endaste tacka kvar som ska lamma, en liten ungtacka, och hon låter verkligen vänta på sig.

Nu undrar ni kanske hur det har gått och framför allt om vi har klarat oss undan Schmallenberg viruset. Nej vi har inte sluppit undan vi heller.

Det är inte så ofta det pratas om får i nyhetsrapporteringen med i år har det gjorts det   en del. Anledningen är ett nytt virus som upptäcktes så sent som 2011 i tyska Schmallenberg och som sedan dess har spridit sig till idisslare i stora delar av Europa. Viruset sprids med svidknott och ett djur som blir smittat kan få feber, dålig matlust och nedsatt mjölkproduktion. Vuxna djur dör inte av infektionen men smittas tackan under lågdräktigheten kan hon kasta eller få missbildade och/eller dödfödda lamm. Tackan själv utvecklar antikroppar och blir troligtvis immun hela livet. Än så länge finns inget vaccin med det spås komma.

Hos oss har en tacka fått ett gravt missbildat lamm men hur drabbade just vi är vet vi inte riktigt. Vi har betydligt färre lamm födda nu i vinter jämfört med förra året med vad det exakt beror på är svårt att säga. Kanske ville det sig inte riktigt när baggen var i farten i augusti, kanske var det några tackor som blev smittade och kastade, kanske var de dödfödda lammen också smittade.  Kanske, kanske inte. (Som ni ser gillar jag att upprepa mig, det blir liksom lite mer tryck i orden då) Det kan också ha varit så att tackorna som hade trillingar förra året "tyckte" att de ville ta det lite lugnt i år. Det funkar ofta så i får världen, efter ett tufft år med  många lamm är det svårare för tackan att bli dräktig med flera foster året efter.

Jag tänker bespara er bilder på det missbildade lamm som vi under stor möda lyckades få ut för ett par veckor sedan och istället blir det lite glada lammbilder. Det är nämligen så 
man får se livet när man är fårägare, man får glädja sig över de djur som lever och mår bra och försöka låta bli att tänka på det svåra. Vi kanske rent av ska se oss som förskonade. Det var ju bara ett lamm och lamningstiden är trots allt en glädjens tid. 

Lammkramar

Elisabeth