Personligt men inte privat.

Hur personlig kan man vara i sitt bloggande och när passerar man gränsen till det
privata. Det är naturligtvis individuellt och jag har satt upp mina egna regler
som passar mig och min familj. Jag tänker inte lägga ut bilder på familjen och
våra vänner och ni kommer inte heller att få se mina senaste "outfits". Det jag
tänker skriva nu rör sig kanske i gränstrakterna men jag känner ändå att jag har 
en erfarenhet som jag vill dela med mig av.

Blått hav under silverpäronträdet.
( Titta inte för noga på det andra )

För nästan precis två år sedan fick jag, min ålder till trots, en hjärnblödning.
Våren var som alltid lika vacker, stressig och arbetskrävande och jag minns att 
jag någon gång tänkte, att nu går jag in i väggen. Jag hade haft huvudvärk till
och från under några veckor, något som jag normalt sett nästan aldrig drabbas av.
En kväll skulle vi bort hela familjen men jag kände mig inte riktigt pigg och
bestämde mig för att stanna hemma och göra lagår´n. En riktig arbetsnarkomans
tanke, men jag jobbar hellre än är ute bland folk när jag inte mår bra.

Det sista jag skulle göra innan jag var färdig i ladugården var att lägga i en ny
ensilagebal i ensilageupprullaren. Det görs med taktor med en frontlastare och är
ett riktigt precitions jobb. Kommer balen 5 cm. fel är det bara att börja om
igen. Balen som var stor, blöt och lite lös kom 3 cm fel men med stor ansträngning
kan man lyckas stänga luckan om den ändå. Jag lyckades stänga den denhär gången
med.....

En spännande väg att gå.

Mindre bra var att jag fick en extrem huvudvärk av ansträngningen. Det sa nästan
pang inne i huvudet, och jag satte mig ner på betonggolvet i ren chock och tänkte
att här får jag sitta tills någon hittar mig. Traktorn orkade jag inte stänga av.
Väntan kan bli dryg så jag ändrade mina planer och lyckades så småningom ragla
in till granne N. Det svartnade för ögonen och jag spydde och babblade på medan ambulansen tillkallades. Väl inne på sjukhuset instruerade jag alla närvarande om
hur fåren skulle avmaskas innan de släpptes ut på bete. Jag antar att det är sådana
tokiga saker man gör när man är riktigt sjuk och förstår att man kommer att vara
borta länge.

Ganska snabbt konstaterades att jag hade fått en hjärnblödning. En tredje del dör
på fläcken, sa sjukvårdspersonalen helt krasst. Jag transporterades vidare till regionssjukhuset och följande dag förbereddes det för operation. Läget var med 
andra ord ändå ganska allvarligt. Vid den förberedande, mycket obehagliga 
röntgen, konstaterade läkaren det alldeles fantastiska, underbara undret - jag
behövde inte opereras.

Ur ett annat perspektiv.

På bara några dagar var jag hemma igen. Lite omtumlad och tilltufsad och med en
fruktansvärd, förlamande  huvudvärk som gjorde varje steg jag var tvungen att ta,
till något nästan helt omöjligt. Mitt i all denna smärta kände jag en väldig
tacksamhet till Gud att jag levde och att jag inte hade fått några men av det som
hänt. Jag kände mig på något sätt omsluten av Gud. Det onda tog han inte bort
med en gång (men i det stora hela var det bara en liten parantes) men jag kände
mig lugn och trygg. Jag är också väldigt tacksam för all den omtanke, alla böner,
goda tankar och praktisk hjälp, som vi fick av våra nära och kära och folk vi
nästan inte ens känner. Många gånger är det kanske så att de stora kriserna i livet
får man genomleva relativt ensam men i mitt fall var det inte så. Så tack alla goa,
snälla ni som fanns där. När man lever med både djur och trädgård ser man många
gånger hur skört livet är. Att mitt eget liv också skulle vara något skört har jag
kanske inte reflekterat så mycket över före olyckan.

Hur gick det sedan då? Redan efter en månad började jag jobba, mer sjukskrivning
än så fick jag tyvärr inte även om det hade behövts, för jag var väldigt orkeslös
och lite yr i början. Efter ytterligare några månader kände jag mig ungefär som jag
gjorde innan hjärnblödningen även om jag lättare fick huvudvärk. Nu precis två år
senare är allt som vanligt igen, frånsett att jag oftast känner en större tacksamhet
till livet.

Och när jag någon gång strular till det lite, vilket vi ju alla gör, har jag något att
skylla på........

Ge er nu ut i solen, njut av livet och var tacksamma

över livets små under.

 Kram Flitiga Lisa