Min plats på jorden

Vissa platser återkommer man till om och om igen i sitt fotograferande. Det är som om man inte tröttnar eller blir färdig. Det finns alltid mer att utforska: nya vinklar, olika årstider och så det fantastiska ljuset som ibland får själva tillvaron att lyfta.

Backen på vägen hem till Högagärde är en sådan plats. En liten slingrande grusväg genom det småländska landskakpet. En dikesren full med blommor, åkrar och ängar och så den stora skogen som inte är långt borta. Fåren betar fridfullt i hagen och vädret kan inte bestämma sig om det ska vara regn eller solsken. 

Det är en vacker plats, hela året, men på vintern ber man ofta en tyst bön att man inte ska få ett möte med en annan bil där i backen. På cykel är den en utmaning väl värd att ta sig ann. Nu består utmaningen i att röja bort allt gräs under eltråden och så har vi de där hemska buskarna på vänstersidan som måste bort,  bort,  bort. Vägrenen brukar vi slå sent på sommaren när blommorna hunnit blomma över och fröat av sig. 

En av de största anledningarna till att jag blev bonde är kärleken till naturen. Naturen med det öppna och varierade odlings landskapet med ängar lika artrika som en regnskog. Det känns stort när man förstår att man är en del av detta fantastiska ekosystem. Ett ekosystem som jag vill bevara och förvalta för kommande generationer.

Jag försöker tänka mig den här platsen med skog men det går inte. Det får inte ske, jag bor ju här. Det finns hur mycket skog som helst i Småland ändå. 

Så tack alla ni som köper svenskt kött, svensk ost, svenskt smör och allt vad det nu kan vara och stort tack till alla våra fantastiska tackor och deras lamm. Ni gör ju trots allt det mesta av jobbet. 

Tack och hej!

Elisabeth