Livet är en blogg....

Nej riktigt så är det inte, tack och lov, men efter ett års bloggande kan jag konstatera
att bloggandet blivit en del av mitt liv, mer självklar än TV och tidningar. Egentligen
visste jag det redan efter bara några veckor, att jag var totalt fast för detta sätt att uttrycka sig. Mitt liv är fullt av bilder och ett och annat ord som bara måste ut på
något vis. För trädgårdsmästaren och herden är livet fullt av under, både stora som
små. Jag borde kanske nöja mig med att Skaparen gjort allt så vackert men jag vill
gärna vara med lite själv på ett hörn och fixa och dona. Mitt bloggande är en liten
dröm om paradiset.

Förr skrev de allra flesta för byrålådan, kanske i en dagbok med lås men nu kan det
mest privata nå hela världen om man så önskar. Det finns en och annan avart, det har
vi ju sett, men i det stora hela är det en underbart demokratisk och härlig idé att alla 
kan ta för sig i cyberrymden. Teoretiskt sett har vi alla, både vanligt folk och mer
ovanliga, samma möjlighet att nå ut, bara vi har dator och internet och lever i ett någorlunda demokratiskt land. (JA! vårt bredband funkar igen. Tack snälla ni som lät
oss snylta hos er under tiden.)

När man kommer till världen lite, blöt och vinglig är det livsnödvändigt att
 bli sedd. Gotlandstacka med lamm, april 2011.

Bloggar man för att synas? Jag låter frågan vila och hänga lite i luften en stund. Sedda
vill vi ju alla bli på ett eller annat sätt. Om det sedan är genom att vara duktiga på
jobbet, klä oss snyggt, framföra intressanta åsikter eller visa upp en dyr bil spelar
kanske mindre roll. Alla vill vi bli sedda. Det är kanske vårt djupaste mänskliga behov.
Jag har en favorit replik i en film där Hellen Mirren (?, orkar inte göra någon research) 
spelar drottning Elisabeth. En av hennes trogna gamla medarbetare ger en yngre man
råd om hur han skall lyckas vid hovet. Han säger helt enkelt: hon behöver bli sedd.
Ja även drottningar är precis som vi andra, de behöver också bli sedda.

         

Lev väl och sköt om er.

Flitiga Lisa.