Det är slut.

I takt med årstiden har mitt förhållande till trädgården svalnat allt mer och snart
kommer vi att ha ett vilande förhållande, min trädgård och jag. Det blir nog bäst
så kom vi överens om båda två. Vi behöver helt enkelt ta en paus ifrån varandra.

Det blev så många måsten att jag tillslut bara gav upp och tröttnade. Växthuset

har jag inte ens städat ur. Gröna små tomater hänger kvar och ser lite vilsna

ut och alla skadeinsekter jublar och hoppas på en härlig start till nästa år.

Det var i går det..... Idag skiner solen och jag ångrar allt jag sagt. Fram med

räfsan och kameran igen. Än är det inte slut. Än finns det tid för härligt

trädgårdsliv med massor med arbete.

Lite duktiga har vi varit Max och jag och räfsat upp alla kastanjelöv som
hamnat ute på vägen. Trädgårdslandet håller omsorgsfullt på att få ett värmande, näringsrikt täcke av löv. 

Gyllne morgon. Solens strålar träffar rätt och under en liten kort morgon timma
får jag njuta av gyllengult gräs. Vilken förmån att få vara hemma och jobba just
idag.

Det behövs inte så mycket för att kameran ska komma fram såhär års. Varje liten
blomma och varje litet blad med en gnutta färg måste dokumenteras. Man är inte
så kräsen längre och ser skönheten i det lilla på ett helt annat sätt på hösten än
på sommaren.

Riddarsporrarna som jag klippte ner efter avslutad blomning i somras kommer
igen i mindre format och jag har inte ens orkat stötta dem. Det är väl lite si och så
med ordningen på hösten.

Solhattarna får jag kanske njuta av hela vinten för jag är inte typen som klipper
ner perenner och städar rabatter i onödan. Det är för väl att det numera är
trädgårdspolitiskt korrekt ett göra så.

Någon höstplantering hann det aldrig bli här och att silverfallen klarar frost visste

jag ju redan innan.

Men att marguriterna skulle klara det lika bra var jag inte beredd på. Man kanske
skulle ta och gräva upp de numera riktigt stora plantorna för vinterförvaring. Nej
förresten, jag har ju sagt att det är slut.......eller...

Höstkram

Flitiga Lisa