Älskade värstingar. Del 1.

Det finns blommor som man både älskar och hatar. Blommor som tar för sig och är för
mycket och hade de inte varit så vackra som de är så hade de nog lyckats förpesta trädgårdslivet ganska rejält. De är helt enkelt växter som jag älskar att hata eller
hatar att älska.

Grön eld i kvällsljus.

Det vilda flyttar in.

Vi bor mitt i det småländska odlingslandskapet och har ängens alla rara växter alldeles

inpå knuten. Ibland händer det att det vilda tittar in till oss och hittar sin plats i någon rabatt och jag tackar som regel inte nej. Fast ormbunkarna är väl inte så små och rara kanske.... De behöver hållas efter både i rabatterna och ute i betesmarkerna.

Fänrikshjärtan, humleblomster och pärleternell som sällskap. Klematisen kommer
lite senare.

Trots allt är den ljusgröna färgen oemotståndlig så det är nog inte mödan värt att försöka få bort den. Sedan brukar jag ställa frågan: vad skall jag ha där istället ? Jag kommer inte

på något bra svar så den får nog vara kvar.

Humleblomstern är en annan liten vilding som trivs i trädgården. Trots sitt ljuva yttre
kan  den konkurera bort det mesta i sin ogivning. Den aprikosrosa blomman kommer direkt från naturen med den lite större cremgula är en förädlad variant. Här får den sällskap av den lika söta veronican "mormors glasögon".

 
Jag försöker hålla isär värstingarna, här med hjälp av ett fågelbad. Humleblomster
v/s ormöga. Vem vinner kampen? Humleblomster v/s pärleternell. Jag tror att jag har
kommit på en ny lek.

Vi hörs

Elisabeth