Nästan som julafton.

Två stora säckar står och väntar på mig när jag kommer hem från jobbet en kväll  nu i veckan. Det är inte tomten som av misstag kommit för tidigt. Nej det är
roligare än så. Årets första riktiga leverans av lammskinn har anlänt, direkt från
berederiet i Tranås. Äntligen får jag se hur årets skinn blev och äntligen slipper
jag be kunderna vänta.

Varken säckarna eller högarna med skinn gjorde sig på bild så jag bjuder på
lite mys från kökssoffan istället. Fårskinnskuddar och klassiska ränder som
aldrig går ur.

En stund senare har matsalsbordet förvandlats till arbetsbord och skinnen ligger
utspridda över hela rummet. Nu vidtar ett intensivt plockande. Jag tittar och
känner, jämför storlek och kvalité och kollar in mönstringsresultaten från i somras.
Alla skinnen är individ märkta och vissa känner jag igen direkt medans andra
kanske levt sina liv lite mer anonymt.

Till slut har jag lyckats sortera upp dem i ett antal högar i olika prisklasser och
nästa dag gör jag kanske om proceduren igen. Oftast är det förstas intrycket
bestående med det händer att jag ångrar mig och undrar varför jag var så stäng
mot just det skinnet? Det var ju alldeles, alldeles underbart, trots den lilla vita
fläcken eller kanske tack vare den? Ungefär så går tankarna hos den nördiga
fårbonden på Högagärde. Det är mycket som spelar in när kunden sedan gör sitt
val: pris, kvallitet, färg, storlek och små högst personliga reflektioner. Kort sagt
finns det ett skinn för alla och en plats för varje fårskinn.

Nej hör ni , nu tror jag att jag lägger tillbaka skinnen i påsarna igen och tar kväll.

En riktig adventsmysarkväll med tre tända ljus och ett gammalt avsnitt ur min

favoritjulkalender, danska Jesus och Josefin.

Adventsmyshälsningar

Flitiga Lisa