onsdag 21 november 2012

En skrotig ljuslykta.

Hej på er alla bloggvänner. Idag blir det bara ett litet kort inlägg. Fast när jag ändå
sitter här så kan jag väl berätta lite om min nya ljuslykta som kom till mest av en slump. Inför ett trädgårdsbesök behövde jag i all hast gömma en mycket ful marshall som låg och skräpade och på den vägen är det. Tänk att jag inte har sett det förut. De är ju som gjorda för varandra.




Vad den skrotiga tingesten egentligen är för något vet jag inte men jag vet att den kommer från den tiden då ett hushåll inte slängde mer på ett år än vad vi gör på en vecka eller kanske en dag. Det som inte hamnade hos grisarna eller i spisen hamnade på en stenmur någonstans. Jag har fyndat zinkhinkar, glasflaskor och lite annat smått och gott. Det skulle de veta vår förfäder.

Ha en finfin bloggdag.
Kram Elisabeth.
 
 
 

8 kommentarer:

  1. Elisabeth...jag älskar dina fina bilder!!!

    Kram Annika

    SvaraRadera
  2. Jättefin! Fick en känsla av tillbehör till någon kvarn...tänker på hur en mandelkvarn ser ut. //M

    SvaraRadera
  3. Tänk hur det är... nu letar vi våra förfäders förbrukade grejor! Den är fin, så vackert ljuset silas genom hålen.

    Kram Eva-Mari

    SvaraRadera
  4. Underbart fin! Håller bara med dig om att den passar perfekt till att gömma fula marchaller i. Skulle gärna hitta en sådan i någon av stenmurarna här hos mig.

    Ha det gott

    Kram Karin

    SvaraRadera
  5. Så vacker komposition! Man kan verkligen hitta riktiga fybd när man letar på en gammal gård!
    /Cika

    SvaraRadera
  6. Så snyggt det blev och tänk vad man kan ha nytta av alla möjliga grejer (:D Kul att ni kommit igång med försäljning också, tyvärr hinner jag inte till Sävsjö i helgen. Lycka till!
    Blomkärringne

    SvaraRadera
  7. Super snygg, tycker jag!
    Men du vet ju att jag är svag för
    gammalt "skräp"... =)
    Kram och ha det gott!
    Sofia

    SvaraRadera
  8. Ofta är det enkla vackrast :-) Väldigt fint blickfång tycker jag.
    Lycka till med er köttförsäljning!
    Ha det gott. /Ingela

    SvaraRadera