tisdag 24 juli 2012

Pappa och jag.

Berättelsen om hur pappa och jag blev med får.
(De ser ut som ett väldigt långt blogginlägg men det tar under fyra minuter att läsa)

Jag minns inte riktigt hur det började men när jag föddes sa pappa till sin moster:
"Det är inget märkvärdigt med den ungen med hon är våran". Det låter som en bra start för ett barn tycker jag. Jag skulle kanske kunna säga det samma om min pappa: "Det är inget märkvärdigt med den pappan med han är våran". Fast nej, en alldeles vanlig pappa var han inte. Nu är pappa död och jag sitter här med alla mina minnen och ett halvskrivet tal som jag aldrig plockade fram på hans begravning i förra veckan. Så här kommer den, berättelsen om hur jag och pappa började med får.


Kistdekorationen. Mamma ville ha röda rosor och prästkragar. Jag gillar vita
kallor och sedan la jag till bella donna riddarsporrar. Det blir nästan lite likt deras
brudbukett men med lite modernare inslag. Eftersom de gifte sig på sextio talet och
det var lite svårt att fota i kyrkan har jag redigerat bilden så att färgerna blir lite
mer från den tiden.

Redan som liten lär min pappa ha sagt att när han blev stor skulle han köpa sina
morföräldrars gård, gården där han växte upp, men vägen dit blev ganska lång. Gården arrenderades ut, husen förföll och ängarna växte igen. Jag antar att han till slut fick nog och att längtan tillbaka till landet blev för stor. I mitten av sjuttiotalet skaffade han ett
tjugotal Gotlandstackor och av säljarna fick jag lammet Ulli. Tänk ett alldeles eget lamm. Det var på hösten och hon var i och för sig ganska stor men ändå. Mängder av rullar med fårnät sattes upp, ladugården renoverades och med hjälp av motorsågen och fåren började sedan ängarna att restaureras. Det var naturligtvis mycket arbete och när huset på gården småningom var i sådant skick att man kunde flytta in i det hade jag redan hunnit bli så gammal att det var dags att flytta hemmifrån.


Vad vill en dotter ge för blomma till sin fåraherde till pappa?  En krans i ull
kanske? En florist dotter vill ge något annorlunda och en liten utmaning till sig
själv. Något som är lite vi. Rosor i rött och två rosa nyanser, kallor, klematis
och texasgräs

Oj vad det var roligt att ha får. Jag och tackorna blev snabbt bästisar och jag hängde
i ladugården för jämnan. Jag gav de små lammen namn och när pappa märkte dem i öronen höll jag dem i famnen. Vi körde hö, satte stänge, skötte djuren, odlade potatis
och morötter, plockade bär och svamp och jag vet inte allt och pappa delade gärna med sig av sin kunskap. Av pappa lärde jag mig kanske framför allt att arbete var roligt, allra helst det arbete man gjorde år sig själv. 

Pappa tyckte att det var viktigt med kunskap, inte nödvändigtvis en hög utbildning, men kunskap. När vi andra tittade på TV-serier och meningslöst underhållningsvåld blev pappa rastlös och plockade fram en bok. Han var intresserad av teknik och ville alltid testa det som var nytt. Trots det var han djupt förankrad i den smålänska myllan, väl medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Gamla kunskaper var lika viktiga som nya och blev det dåliga tider klarade man sig alltid bara man hade en liten gård, resonerade pappa.


En lite mer traditionell begravningskrans med riktig sommarängskänsla från en
naturälskare till en annan. Rosa riddarsporre, blå bella donna riddarsporre, acua
rosor, alströmeria och hortensia. Kransstommen har jag klätt med bergenia blad
från trädgården.

Vad som såhär i efterhand förundrar mig är hur pappa lyckades engagera så många i arbetet på gården. Förutom vår familj var det kusinernas familj, pappas moster Rut och en och annan granne involverad. Inte undra på att det blev roligt med ett sådant sällskap. Jag växte upp (även om jag inte bodde där) på ett idylliskt småjordbruk. Kanske var det där någon gång pappa kom på alla sina ordspråk: "Lite bättre för varje dag". "Uppskjut inte till morgondagen det du kan göra idag" och klassikern "Det vill gärna bli bra det vi gör" och några till. Kanske var vi lite självhushållnings nördar men det var en sådan känsla att veta att det som låg på talriken hade vi själva producerat. Det kändes helt OK att att säga att det gärna vill bli bra.



Så småningom blev mitt fårintresse större. Jag följde med pappa på fårkurser, studiebesök och baggauktioner och långt senare, för tolv år sedan, flyttade de första fåren hit till Högagärde. Då hade pappa redan fått diagnosen Parkinsson. De följande tio åren flöt i stort sett på som vanligt fast lite skakigare, stelare och tystare men jag upplevde aldrig att pappa var bitter över sin sjukdom eller att han skämdes över skakningarna. Så för några år sedan började det gå utför med en väldig fart och i vintras
var katastrofen ett faktum, pappa kunde inta bo kvar hemma.



För ett par veckor sedan dog pappa lugnt och stilla i sin säng på äldreboendet endast 72 år gammal. Döden kom som en befrielse och han fick flytta hem till Gud. Då hade vi för länge sedan slutat be om under och på sätt och vis hade vi sörjt honom i flera år. Just nu finns det, lustigt nog, inga varför kvar och det som slår mig  är att tiden ändå bara är en parantes i evigheten. Vi får det liv vi får och måste göra det bästa av det. Lidande och död är en del av livet precis som allt det vackra och lyckliga. Jag känner både tacksamhet och saknad men också en frid över att vi  en gång kommer att få ses igen.



Kram Elisabeth


En ros för varje år som mina föräldrar var gifta med
varandra. Det hann bli 49 år. Fotot är taget med mobilen
och lånat av min bror.






15 kommentarer:

  1. Hallå!
    Så fint du skriver om din pappa! Förstår att han var en mycket älskad man... och så underbara blomster- dekorationer! Hade du gjort alla?
    Tänker på dig och din mamma!
    STOR KRAM
    Sofia

    SvaraRadera
  2. Vilket vackert inlägg! Du skriver så fint om din pappa, din uppväxt och ert liv tillsammans. Jag beklagar sorgen och att din pappa inte fick leva längre, men med den sjukdomen förstår jag att det ändå var en befrielse. Jag anar att du har en trygghet i din tro. Och det stämmer säkert att ni kommer att mötas så småningom igen...

    Otroligt vackra och personliga blomsterarrangemang som du gjorde till kistan och kransarna!

    Kramar
    Elisabet

    SvaraRadera
  3. Kära du så underbart vackert du skriver. Både sorgesamt men ändå hoppfullt och med glädje om din pappa. Tack för att du delar med dig. Det känns gott att läsa och jag förstår att han var en älskad man.

    Jag beklagar er sorg och läser "tiden bara ändå är en parantes i evigheten" och du har så rätt. Jag beklagar också att han så tidigt blev sjuk, att ni inte fick ha honom kvar längre i livet som frisk.

    Vackra blomsterarrangemang. Kram och ta hand om er alla.

    Ann-Louise

    SvaraRadera
  4. Så fint och värdigt du skriver om dig och din pappa.Jag miste min far för över 25 år sedan men min mamma i december 2011. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på dem och vilken underbar uppväxt jag fick. Mamma och pappar var gifta i 40 år och dina föräldrar lite längre.Jag förstår din känsla av att "ni var beredda" inför det ofrånkomliga men det är ändå något väldigt speciellt när ens pappa inte finns med vid ens sida. Många tankar går till dig och godnattkram. //M

    SvaraRadera
  5. Tack för att jag fick läsa om dina vackra tankar omkring din far och historien bakom fåren. Det känns inte så skrämmande längre inför framtiden...man glömmer så lätt att allt har ett slut.
    Hälsningar, Karla.

    SvaraRadera
  6. Så fint du skriver om din älskade pappa!

    Kram Eva-Mari

    SvaraRadera
  7. Saknaden blir stor..jag vet, men minnena blir inte mindre<3 Kram till hela familjen från oss i Nyholm<3

    SvaraRadera
  8. Vad fint du skriver om dej och din pappa♥
    Sååå fina blommor...
    Kram Annika

    SvaraRadera
  9. Ja snart är det vi som är den äldsta generationen i våra familjer. Att en kär vän och anhörig går bort ger livet perspektiv. Åren går så fort och man frågar sig vad som är viktigt egentligen. Helst vill jag bara trycka på stoppknappen när jag hamnar i sådana funderingar. Jättefint berättat om dig och din pappa!

    SvaraRadera
  10. Så fint du berätta om din far och din uppväxt. Det är bra att växa upp på landet, där man får känna sig som en del av naturen och där man lär sig en respekt och förtroende till och från de djur man har i sin närhet. En viktig egenskap som inte är så många barn förunnat idag.
    Det är tufft att mista en (sina) förälder, en trygghet i livet, någon man alltid kan prata med om det blir problem. Men vet du vad, jag tror att på något sätt så finns de med oss även om de gått bort. De finns och kan leder oss på rätt spår när vi inte vet hur man ska gå vidare. De goda och glada minnen man har glädjer snart i stället för att smärta en.
    Kram
    Blomkärringen

    SvaraRadera
  11. Fint skrivet. Och ullkransen var fantastisk fin!

    SvaraRadera
  12. Vackra dekorationer vid en sorglig stund.

    Kram på dig,
    Rebecca

    SvaraRadera
  13. Åh så fint skrivet, får en tår i ögat... att mista en förälder är himla svårt, man förlorar en bit av sig själv. Men minnen är vackra och att ha något mer konkret minne kvar som du har, gör så mycket. Mina båda föräldrar finns inte kvar och det gick hastigt med ett par års mellanrum, men vi är glada att vi lyckats ha kvar stugan vid havet som är pappa och mammas livsverk.

    Japp, var dag är en gåva...

    Ha en fortsatt bra sommar :)

    SvaraRadera
  14. Vad vackert. Tack för att vi fått läsa.
    mvh Petra

    SvaraRadera
  15. Läser din blogg och återvänder ofta till just det här inlägget det är en så vacker kärleksförklaring till en förälder.

    Kram Monica

    SvaraRadera